Jag har skaffat mig en ny vana, så här på den här sidan årsskiftet. Innan jag går uppför trappan för att sätta mig vid datorn går jag runt några kvarter här i Ullånger. (Det finns faktiskt fler än de två jag rundar.) Även i morse byltade jag på mig täckbyxorna, yllerocken, tumvantarna och den tjocka mössan. Allra sist satte jag på mig reflexvästen. Ett måste! Bara en av de namngivna vägarna har trottoarer. De andra är byvägar, halvdåligt plogade, med glest placerade ljuspunkter.
Alla har väst. Ungarna som åker spark till skolan, pensionärerna som sommartid tar sig fram med hjälp av rullatorer lufsar nu bakom sina sparkar. Och alla motionärer. När de självlysande kläderna började dyka upp samtidigt med höstmörkret tittade jag förundrad på alla vägarbetar-wannabees. Men så körde jag en sen kväll genom Ådalen och såg hur svart det var innan snön kom. Dagen efter köpte jag reflexväst.
Nu har jag den så fort jag går ut. I julas gick solen upp klockan nio och ner igen halv två. Det hann bara bli ljust så började det skymma, fast allt låg snötäckt, fast det var stjärnklart.
Men tillbaka till i morse. Det var som vanligt mörkt när jag gick ut halv åtta, lyktorna sken blekt över parkeringen vid vårdcentralen. Utanför en av pensionärsbostäderna glimmade en pyntad buske under snön. Men när jag rundade vävstugan och kom fram mot skolgården, där ett helt gäng åkte tefat på snöberget traktorerna karat ihop. Då kunde jag se färgerna!
Ute på stora vägen var julskyltningen tänd, den såg avslagen ut i morgonljuset. Julbocken av granris som prytt entrén till blomsterhandeln ända sedan advent, liknade mer hunden i familjen Hedenhös. På OK-macken kom högstadieungdomarna ut genom glasdörren som en klump, utan mössor och vantar, med nonchalant öppna jackor. De hade stått därinne och trängts i väntan på bussen. Själv kände jag mig som den tant jag är i min mundering. Väl hemma var det närapå ljust och klockan visade fem i åtta. Bergens konturer var tydliga mot himlen. Sikten lång, och grannen hade släckt knutlampan.
Här framför datorn kan jag se ända till det så kallade Ullångersfjället. Det ser kallt, vitt och vintrigt ut. Men något har ändrats. Tonen i ljuset har skiftat. Det har blivit så där februariaktigt blått. Tiden har nått dit min svärmor brukade kalla årets framsida. Framtiden.
Och så är det, på något sätt. Vi cirklar oss fram genom tiden. Vi går rundor, vi tittar på klockor, följer almanackan där slutet alltid övergår till en ny början. Barn växer och blir stora, vi blir äldre i egna och andras ögon.
Bra eller dåligt? Tja, c´est la vie. Men jag kan nog lämna reflexvästen hemma dagtid, och ställa ner de utblommade hyacinterna i källaren. Jag ska gräva ner dem till våren, då blommar de nästa år.
