Boken handlar om en ung man, Ola, kanske författaren som ung. För berättelsen rör sig i bruksmiljö på sextiotalet, en miljö och tid som Bernt-Olov Andersson är väl bekant med.

Huvudpersonen drömmer om att bli som popsångaren Roy Orbison, med gurglande skönsång och eviga solglasögon. Vid en konsert på Folkets hus i Stockholm uppstår (en inbillad?) kontakt med sångaren och Ola försöker påbörja en karriär i den stores fotspår.
Men det är något annat som drar. Varken droger eller lättillgängligt sex lockar vår unge hjälte trots att han lever i en tid av ungdomsuppror och protester i form av hårlängd, till exempel – något som kan tyckas obegripligt i våra dagar.
Författaren är insatt i arbetsplatsmiljön med kanthyvlingsmaskiner och inrökta toaletter. Arbetskamraterna får sin välförtjänta beskrivning, som Sudden som får löständer och ser grotesk ut: som en karikatyr av en häst, som kreaturet i Guernica. En fin sak är när en äldre arbetskamrat intresserar sig för sin unga kollega och både skyddar honom och ger honom enkla men minnesvärda ord på vägen.

Efter ett något trögflytande första kapitel med mångordiga metaforer och beskrivningar börjar texten flyta på: frikostig dialog växlas med fragment av låttexter och namn på band som är glömda för länge sedan, men som var högst aktuella i mitten av sextiotalet. Dylan och Stones finns kvar sedan den tiden, men namnet Roy Orbison tänder inte några glimmande ljus i nutida tonårsungdomars ögon. Till saken hör att denna vackra röst tystnade redan 1988. Enligt en källa av en hjärtinfarkt då han uppnått en ålder av 53 år. Enligt andra källor av en överdos.

En noggrannare redigering kunde ha rättat till retsamma småfel som ”en slags” istället för ett slags och ”vart” istället för var, men boken är för övrigt välskriven och sympatisk och som läsare hoppas man att Ola väljer den rätta vägen och lämnar den trånga bruksmiljön så snart som möjligt.