Först var det som en liten rörelse i hörnet, en optisk störning men så blev det uppenbart att mina misstankar kröntes med bekräftelse. En liten grå mus kilade fram längs kanten på kylskåpet. Urk! Jag vill inte ha möss hemma och dessutom hade den här musen krupit ner i min säng och lagt små svarta korn där.
Vem vill slagga bland råttbajs?

Jag grep närmaste tillhygge vilket råkade vara en flugsmälla och jagade musen över golvet. Varje gång jag klappade till så hoppade musen åt sidan. Sen tittade jag ut genom fönstret och där råkade en stor, grå, panterliknande katt ströva förbi i snön. Aha! Jag hämtade in katten, pekade på musen och sa: Ät!
Katten sträckte på sig, lät som om den gav ifrån sig en lättjefull suck och la sig ner medan musen sprang runt dess nos. Otroligt! Jävla djur, morrade jag. Inga instinkter kvar. Det är Förbifart Stockholms fel.
Nu var goda råd dyra. Råttor – och möss – ska hållas ute. Förra gången var det ett par jätteråttor som slank in i radhuset där vi bodde. Dom käkade elektriska kablar till värmepannan och på nätterna hörde vi hur dom for omkring i skafferiet och stötte omkull burkar.

Efter en långdragen kamp kallade vi på Anticimex som kom med giftig böckling. Och en morgon vaknade jag av ett fruktansvärt illvrål. Det var min hustru som halvsovande hade gått ner i källaren och toan där. Intet ont anande hade hon satt sig men började efter en stund undra varför det plaskade under rumpan eftersom hon ännu inte hade satt igång.
När hon tittade ner såg hon en raggig jättebest, en grå råtta, som sträckte sig upp och nafsade efter henne. Vilken lättnad att det inte var jag som satt där. Jag minns hur jag formligen flög ner vägledd av de primitiva ropen. Råttan fräste och väste under toalocket och jag drog i spolknappen. Den försvann.

Den gången kände jag mig mycket manlig, primitivt stark, fylld av kampsånger, typ brottare som välter bilar och muskler som ännu inte blivit floskler. Me Tarzan, viskade jag. You Jane.
Det var länge sen. Nu stirrade jag på flugsmällan och på katten som log ett sömnigt, ironiskt leende. Musen tittade fram bakom kylskåpet och jag beslöt mig för att denna strid måste vinnas.
Musen måste bort. Bara att skaffa en råttfälla, tänkte jag.
Men så enkelt är det inte. Enligt en lag från 1981 får man slå ihjäl musen men då måste slaget träffa musens sjunde nackkota. Jag tittade på musen i hörnet. Den tittade på mig. Hur letar man upp sjunde kotan?
Det skulle inte funka med en flugsmälla.

Efter att ha rekat en förmiddag förstod jag att marknaden är full av råttfällor och att bara några är godkända. Som till exempel Giljotti, Mjölner och Rapp 2. Slagfällan ”Ihjäl” är inte heller så dum och så har vi en som heter Happy End och en bur som tillverkas av Allan Ahlgren AB (nej, det handlar INTE om firman som gör Ahlgrens bilar). Jag valde Giljotti. Den såg verkligen lovande ut. Man gillrar en ostbit och när musen sticker in huvudet för att dra ut osten så blir den halshuggen. Det känns rätt. Helst skulle man ju vilja avliva musen med en injektion men Giljotti är nästan lika bra, för den klipper till sekundsnabbt och den gör det utan blod. Det blir mer som en knackning.

För vänstern är Giljotti ett självklart val. Nu har jag gillrat fällan och varje natt ligger jag och lyssnar och ser framför mig hur massorna samlas runt giljotinen och hur musen stiger fram, aristokratiskt blek i sin självklara och inbillade rätt att tugga sig fram genom inredningen i mitt hus.
Jag väntar på det där ljudet som ska förkunna segern. Tjoff!