Kristian Lundberg är en välkänd poet och författare som givit ut ett 20-tal böcker och fått fina priser. Nu har han kommit ut med en ny bok. En prosaberättelse Yarden på Symposion. Det handlar om hans verklighet nu, när han tvingats ta ett ”vanligt” jobb. Men det är inte ett wallraffreportage. Det är verkligheten inpå bara benen. Rakt i nyllet kommer den råa kalla luften nerifrån hamnen i Malmö, blåst, regn eller storm spelar ingen roll, de som tvättar och kör fram bilar inne på den med elektriska stängsel inhägnade gården = yarden måste i alla fall vara därute och göra vad de blivit tillsagda att göra.

Han hamnade på ekonomiskt obestånd, kom efter med skatten och klarade inte av att ”skriva ihop” skulden. Under alla år som författare tänkte han: ”Om det skiter sig kan jag alltid ta ett jobb”. Men när det sket sig ville ingen ha honom. Arbetsmarknaden som varit hård för en yngling utan utbildning är mycket hårdare nu. Ackorden sämre, villkoren värre, arbetsplatserna nästan obefintliga. Arbetsförmedlingen satte honom, författaren, på en lära-skriva-CV-kurs. A-kassa hade han ingen, ingen sjukpenning heller. Han slungades tillbaka till sjuttiotalet när han försörjde sig som diversearbetare och hamnsjåare, men nu var det bara bemanningsföretag som alls ville ta i honom.

Alla hans arbetskamrater var invandrade, muslimer. De trodde att han var utsänd för att spionera på dem. Det tog ett halvt år innan de litade på honom, insåg att han satt lika illa till som de gjorde. Då fick han vara med och dela matlådornas olika läckerheter, blev bjuden på middag i Rosengård.
Lundberg beskriver helt obarmhärtigt tillvaron för dem som arbetar ”längst nere” under i bästa fall en totalt likgiltig regim: ”passar det inte så är det bara att gå”. Värre är den arroganta och rent av hånfulla och hotfulla skepsis som möter från arbetsledare och ”alla andra”. Att de inte släpps in i värmestugan i hamnen för att de som satt därinne i värmen trodde att de var polacker, till exempel. Lundberg skriver att han varit nykter i femton år, men plötsligt kommer han på sig med att längta efter att bli full igen. Hur härdar man annars ut?

I minnet poppar det upp mer och mer av undanträngda minnen från en minst sagt underlig uppväxt, han var en av fem barn till en mamma som var schizofren och en pappa som rymt fältet och blivit stenrik. Fadern lät barnen komma på audiens två gånger om året, han erbjöd dem pengar för att vara rockvaktmästare på hans femtioårsdag, om de inte avslöjade sig.
Själv har jag aldrig arbetat i Malmö hamn, men jag har i många år arbetat under, för min person, absolut likgiltighet. Det spelade verkligen ingen roll vem som stod framför maskinen, huvudsaken var att det som kom ut togs om hand. Vi som använde handskar för att göra det reducerades till muttrar och utbytbara delar. Jag kände under läsningen hur krampen i handen som höll fast min hjärtmuskel kom tillbaka.
Kristian Lundberg berövades sin illusion om att frihet finns. Och han återfick sitt klasshat. Dessutom lyckas han gestalta det på ett poetiskt språk, texten har ett djup som är plågsamt att känna. Hemskt att läsa. Men inte desto mindre är det sant och väldigt bra.