COP15-mötet i Köpenhamn blev ett fiasko. Punkt. I eftersnacket finns en tendens att uppehålla sig kring det som redan på förhand riskerade att inte hamna i avtalstexten Men låt oss istället titta på vad man tog beslut om: Att göra nord- och sydpolen i princip isfria. Att döda miljontals människor genom torka. Att svepa bort samma människor med allt starkare monsunoväder. Att skapa miljontals klimatflyktingar, krig om minskande resurser. Att vända Jordens kolcykel, vilket ger en extra temperaturhöjning med upp till 1,5 grad. Med mera.

Detta kan ske vid tre graders höjning av den globala genomsnittstemperaturen, just den gradhöjning som Köpenhamnsavtalet riskerar leda till, enligt FN:s klimatpanel. Och detta har världens ledande skikt beslutat genom att samla alla geopolitiska, ekonomiska, nationella och transnationella motsättningar i en famn och sedan vaska fram det realpolitiskt möjliga.
Hejdå Afrika. Hejdå Amazonas. Hejdå kära människosläkte. Vad vi bevittnar är hur realpolitiken segrar sig själv – och oss – till döds.

Det är i skenet av denna dödsdans man bör se en diskussion som pågår inom Vänsterpartiet idag. I korta drag säger majoritetslinjen att klimatet är, som Lars Ohly skrev på sajten Newsmill, ”vår tids viktigaste fråga” och handlar om ”vår överlevnad”. Men på valstrategiska grunder överlämnar man frågan till Miljöpartiet, vilket en splittrad minoritet motsätter sig.
Alltså: Vänsterpartiet gör valet att lägga mänsklighetens överlevnad i Miljöpartiets händer.
Kortsiktigt är det kanske befogat. På lång sikt är det ett moraliskt haveri.

Om en partiledare menar allvar med att det handlar om överlevnad är det minsta vi kan begära att denne partiledare öppet ventilerar vrede över Köpenhamnskatastrofen, att partiledarens parti protesterar så högljutt att oväsendet bryter igenom den massmediala trivseltystnaden. Att partiet i handling visar att vår tids viktigaste fråga är för viktig för att begravas under realpolitisk taktik.