Under den korta tiden mellan den 9 november 1989 och den 3 oktober 1990 rådde en märkligt anarkistisk stämning i DDR. Muren hade öppnats, landet tömdes på folk, den gamla ordningen ersattes steg för steg och i allt högre hastighet med en ny. Det gamla samhället avvecklade sig självt. Allt var plötsligt möjligt.
Sommaren 1990 var ovanligt varm. Solen gassade, man kvävdes nästan i den stekheta lilla bilen. Men allt gick som på räls, så kul att den där jävla järnridån var borta: Inget mer köande i timmar utanför den hårt bevakade DDR-gränskontrollplatsen. Borta var den tiden då man febrilt fick hålla utkik efter poliskontroller på transitmotorvägen mellan Västtyskland och Berlin. Transitvägen kryllade då av patrullerande polisbilar som var på jakt efter bilister från det kapitalistiska utlandet. Fortkörning eller någon enkel förseelse så som att byta fil utan att blinka minst fem gånger innebar dryga böter i västvaluta. Numera struntade ”folkpoliserna” i det mesta, de där grönvita Lada-bilarna med blåljusen och den där absurt stora högtalaren på taket syntes sällan. De behövde inte längre fixa valutainkomster som skulle trygga bygget av socialismen i Tyska demokratiska republiken.
Ungefär halvvägs mellan Helmstedt och Berlin stannade vi på motorvägsrestaurangen. De hade hunnit byta valuta – alla priser var numera utsatta i D-mark. Men priserna hade ännu inte höjts. Schnitzel, stor salladstallrik, en flaska öl till maten, allt för en spottstyver. En kort visit på muggen. Och så bar det vidare till gränsövergången Marienborn.

Allt var frid och fröjd. För mindre än ett år sedan hade gränsen inneburit evinnerliga bilköer. DDR-tullarna kunde ju få för sig att kolla lite närmare på bagaget, som om man kunde smuggla deras medborgare över gränsen i pyttesmå franska bilar.
Man kunde stå i evigheter på gränsövergångens strålkastarupplysta och taggtrådsprydda jätteparkering. Gröngrå gränspoliser gick omkring och spanade efter något. Man observerades från vakttornen av skuggliknande militärer. Man köade och köade, fram till första kontrollposten, in med passen, vidare till andra kontrollposten, där bistert stirrande gränspoliser i grågröna uniformer stämplade miljontals pass dag in och dag ut. En stämpel för inresan, en för utresan. Varje resa från Västtyskland till Västberlin och tillbaka gav en fyra stämplar. Hälsade man under sin vistelse i Västberlin på den östra sidan fick man två stämplar till. Det kunde bli en påtaglig samling stämplar.
Den här gången körde vi förbi hela skiten. Man fick visserligen sakta in, men gränsövergången hörde historien till. På andra sidan staketet hade de redan börjat bygga en ny bit motorväg så att man framöver skulle slippa svänga av motorvägen och sakta in här. Militärbarackerna höll på att rivas.

DDR skulle snart upphöra att existera. Landets aluminiumslantar och leksakssedlar hade redan begravts, men den suveräna östtyska staten existerade fortfarande. Men denna sommar skulle bli DDR:s sista.
Det var en konstig känsla på sätt och vis. Allt var sig ändå ganska likt. In på Västberlins egen motorväg, Avus. Vidare till stan, men den här gången genom centrum för att komma till Öst. Inga konstigheter, inga förnedrande ansiktskontroller nere i tunneln vid Friedrichstrasse längre. Den här gången åkte vi ju bil. Checkpoint Charlie, tidigare bara öppet för ”segermakternas” medborgare. In på Leipziger Strasse och vidare genom en annan stad, en mer urban stad med moderna skyskrapor och mycket ljus. Vilken kontrast jämfört med det förslummade Kreuzberg med sina slitna hyreskaserner från förkrigstiden. Över till västsidan igen vid nästa gränsövergång. Vi körde vidare som berusade, korsade gränsen minst femton gånger denna ljuva sommarnatt.

Nästa dag åkte vi förbi Rosa-Luxemburg-Platz.
– Där är ju gamla SED-centralen! Fan, jag vill gå med i partiet.
– Det gör du inte, du skulle bara ångra dig, säger Raimund och drar vidare.
Det skulle dröja några månader innan jag till sist hann fram till particentralen för att gå med i det där avdankade diktaturstatspartiet. Något mera provocerande kunde jag inte tänka mig. Mamma var ju sosse.
Tredje dagen i stan. Vi körde förbi pendeltågstationen S-Bahnhof Friedrichstrasse. Jag undrade en kort stund om Intershopkiosken på perrongen var kvar. Här hade Västberlins a-lagare och punkare förr i tiden hoppat av de gula pendeltågen för att köpa billig sprit och cigaretter under gränspolisernas stränga översyn. Sen hoppade man på ett vändande tåg och lämnade socialismen utan att vare sig behöva genomgå kontrollproceduren eller att växla pengar. Vinn-vinn: billiga varor för oss från väst, riktiga stålar för östtyska staten.
Men det var då det.

Här under järnvägsbron på Friedrichstrasse var det lite trafik så här dags. På kvällarna fylldes området med nöjespubliken. Här fanns finkulturen: Brechtensemble, Friedrichstadtpalast. Men här fanns också hororna på Oranienburger Strasse. Efter murens fall strömmade folk inte bara från öst till väst. Medan förvånade östtyskar stod utanför västtyska porrbutiker, kom torskarna från väst till öst. Nöjen var ju billigare där, då som nu. På så sätt fick även socialismen sin gatuprostitution. ”Folkpolisen” brydde sig ju inte längre.
När vi svängde in på Oranienburger Strasse låg gatan öde. Så här dags var det inte mycket som hände här. Gatan var dammig, husen nedgångna. Spruckna stuckaturfasader pryddes av skotthål och bortvissnade butiksreklamer. Vete katten när de där mjölk-, kol- och järnvaruaffärerna hade slagit igen för gott. Mitt i all denna gråsvarta tristess fanns det där varuhuset som hade bombats sönder i kriget och aldrig återuppbyggts. I fasaden gapade stora hål, bara ungefär halva byggnaden fanns kvar. Utanför den intakta flygeln hängde en klunga människor. Punkare, folk i något slags hippieklädsel med jesus-sandaler och hemmastickade plagg. Tjejer i batikfärgade klänningar. En svartklädd kvinna med basker på huvudet och med cigarettspets. Någon slags Bob Dylan-kopia med solglasögon och ruffsigt hår, inklusive gitarrväska på ryggen.
– Stanna!, ropade jag och tog Raimund i axeln. Jag vill se vad det är som händer här.

Raimund stannade, parkerade precis utanför. Vi hoppade ut ur bilen. En kompis till oss hade berättat att det fanns ockuperade kåkar i öst där man kunde festa dygnet runt. Du bara dök upp där och sen var det bara att festa på.
När vi kom fram till gänget utanför jätteruinen visste vi att vi hade kommit rätt. Vi trängde oss förbi folkhopen, genom en portgång som var packad med bråte, tomma ölflaskor, sopsäckar och all sorts folk. Ute på gården hängde en massa ungdomar i solen och drack öl och rökte braj. Genom ett hål i väggen såldes öl och läsk.
– Drick inte det där utan vodka, sa tjejen som langade fram en flaska Spree-Cola till mig. Det är nog tänkt för att mixa drinkar.
Hon hade nog rätt. Östtysk cola var verkligen ingen höjdare. Men vodka mitt på dan?
Vi fastnade här. Hade ändå inga planer. Vi träffade amerikanska hippies, kulturvetare från Västtyskland, en rocksångare från Prag, många östtyska punkare, ännu fler uttråkade gymnasister från skolan runt hörnet, till och med en äkta hallick. I alla fall hävdade den utmärglade killen i sjabbig kostym att han var det. Han bjöd på sliskigsöt medhavd sovjetisk champagne.
All sorts folk hamnade precis som vi på Tacheles. Varuhusruinen hade ockuperats under våren. Folk hade röjt bland bråten, tagit hit sina kompisar och börjat göra huset beboeligt. De höll på att bygga en veritabel svartklubb, folk höll lite varstans, och ganska oorganiserat, på att måla och renovera. Vi höll till där på dagarna, åkte på kvällarna tillbaka till det där studentrummet låååångt ute i Västberlin som vi fått låna av en kompis.

Tacheles var schysst, men blev lite långtråkigt efter ett tag. Men de var å andra sidan inte så värst noga med att ta betalt för ölet. Var man stammis så var det bara att plocka direkt från backarna som stod stapplade nära hålet i väggen. Och då och då fick man en tallrik vegogryta från ”folkets kök”.
Så kom den kvällen då vi hängde utanför huset för att stirra på nattlivet. Biltrafiken höll på att tätna, lite längre upp på gatan syntes kvinnorna som stod uppradade och väntade på torskarna från väst.
En taxi stannade bredvid oss.
– Har ni beställt? frågade chauffören.
Då hade en kille i militärjacka redan hunnit hoppa in i bilen. I hans släptåg trängde sig fyra killar till in i den lilla Moskvitjen. Nummer fem och sex kastades ut igen. Taxibilen försvann mot Alexanderplatz. Snart kom en bil till.
– Har ni bil? frågade plötsligt en tjej. Hon var väldigt söt. Svart pälskappa, kängor, kastanjebrunt långt hår. Östberlindialekt. Jag tror jag blev kär direkt.
– De har ockuperat ett nytt hus på Pfarrstrasse, berättade hon. Jag behöver skjuts.

Vi skjutsade henne. Och lämnade Tacheles och Oranienburger Strasse för gott. När jag kom tillbaka ett år senare hade det hela förvandlats till ett internationellt kulturcentrum. Någon stiftelse hade gett dem en höstack med pengar. Villkor: bara konstnärer fick bo i huset. De konstnärligt obegåvade ockupanterna kastades ut och sökte sig kanske till nya ockuperade hus. Under DDR:s sista sommar ockuperades det friskt i den undergående statens huvudstad. Hela centrum var ju fullt av rivkåkar som stod tomma.
Denna natt i juli 1990 var vi med på en sådan husockupation. Vi åkte i hög fart förbi det futuristiska tevetornet, svängde in på de socialistiska paradstråken som ledde bort från centrum. På den motorvägsliknade åttafiliga vägen rasade vi förbi en rad gigantiska bostadshus med neonreklam för sovjetiska lastbilar och Aeroflot. Vi hade bråttom, utan att riktigt veta varför. Förbi Karl-Marx-Allees ”arbetarpalats” från 1950-talet. Slalomtur mellan alla de grålackade, väsande och rykande östbilar. Hit sökte sig de västtyska bilburna besökarna sällan. Men på en av Stalinkåkarna vid Straussberger Platz hade de redan hunnit installera en animerad ljussreklam för Coca-Cola.

Vi stannade i ett bostadskvarter. Hoppade av bilen. Gatan var mörk, men på vänstersidan fanns flera upplysta portgångar. Hip hop-musik väste ur den ena. Ur den andra hörde man folk sjunga allsång till en punklåt.
De hade faktiskt ockuperat tre hus samtidigt. Helt enastående! Utanför det ena huset sålde en grånad turkisk gubbe hemmalagad falafel som han värmde på ett spritkök i bagaget på sin Ford Granada. Han sålde också varm öl på burk. Inne i husen festade man och kastade all sorts skräp ur fönstren för att skapa plats att bo där.

Allt var möjligt. Det hände saker. Vi stannade.
Men så småningom tröttande vi på pisslukt, punkmusik och fyllefest. Vi såg inte så mycket av allt det andra som de mer seriösa husockupanterna företog sig. Verkstäder där grannarna kunde laga sina cyklar och andra redskap, antiauktoritära dagisar, affärer där folk skulle kunna byta begagnade prylar, bokcaféer. Men vi promenerade runt i ett grått och märkligt exotiskt Östberlin, det var som att göra en utflykt till Mars.
Så småningom fick vi åka tillbaka till livet i väst. Raimund pluggade, jag gjorde lumpen. Business as usual, den havererade socialismen var väldigt långt borta, liksom den sista entropi-tangon i DDR:s huvudstad. FN tappade en medlemsstat i oktober 1990. Husen på Pfarrstrasse utrymdes den 20 november av den nya ordningsmakten.