En dag vaknar man upp och är ingenting. Man trevar sig fram i en drömlös tillvaro och studsar liksom på karriärstegen. Neråt. Så blir det när man saknar CV.
CV är en förkortning av latinets Curriculum vitae och betyder levnadsbana. Man skriver sin levnadsbana för att få ett jobb och bli bjuden till rätt parmiddagar. Samma sak när man ska gifta sig. Jag brukar visa mitt CV för den blivande bruden när jag gifter mig.
Oj, säger hon. Är du verkligen doktor?
Klart jag är, säger jag. Det hörs ju. Doktor Gormander är doktor.
Ibland möts jag av misstänksamhet. Man har ju hört talas om att det går att köpa titlar på nätet. Vi har till och med en minister, Sven Otto Littorin, som har köpt sig en examen från ett universitet, Fairfax university.
Jag har inte köpt min doktorstitel. Den var gratis.
Jag skapades på nytt, förvandlad till journalistikens Golem, ett monster med uppgift att skydda de rättfärdiga och rädda världen. Jag blev Doktor Gormander. Det var en kollega till mig på gamla Stockholms-Tidningen, Bo Åkermark, som tyckte att tidningen borde tillföras akademisk kompetens. Han utvecklade min signatur ”Gorm” (för övrigt Harald Blåtands pappa och den siste hedniske kungen i Norden) till ”Gormander”.
Genom att lägga till doktorstiteln kan man säga att jag genomgick en produktutveckling och fullbordade min CV.
Detta hände under de lyckliga år då en akademiker betraktades med vördnad, ja, till och med en folkskollärare kunde ses vandra tillsammans med prästen längs bygatan i små samhällen. De ”spatserade fin” och många bybor bockade och tog av sig mössan.

Det akademiska proletariatet var ännu inte uppfunnet och läsarna av tidningen kunde varje dag möta sin doktor. Det var stort. Och det blev omstritt. När Stockholms-Tidningen lades ner öppnade Doktor Gormander sin praktik i Aftonbladet. Doktorn hade jour och upplevde många spännande möten där läsare som hade ont i knäna ringde för att få råd och hjälp.
En dag kom det ett brev till redaktionsledningen från dåvarande Medicinalstyrelsen. Det hade kommit styrelsen till kännedom, påstod man, att en falsk doktor uppträdde i tidningens spalter.
Otroligt! Det var ett rent övergrepp och en mallig kränkning från de titelsjuka medicinalråden. Skulle Doktor Gormander vara mer falsk än de cykelreparatörer som uppträdde som doktorer på våra sjukhus. Redaktionsledningen skickade ett svar till Medicinalstyrelsen och ställde sig bakom min praktik samt påpekade dessutom att man gjort sig skyldig till inkonsekvens. I tidningen fanns nämligen en liten ruta med roliga historier som presenterades av signaturen Doktor Filén.
Varför klaga på Doktor Gormander men inte på Doktor Filén skrev redaktionsledningen i sitt modiga svar.
Medicinalstyrelsen lades ner. Doktor Gormander överlevde.