Först efteråt fattade jag vidden av det som hände. Att jag befann mig precis i centrum för historiens stora kvarnhjul som liksom tvekade ifall de skulle fortsätta att snurra och mala sönder folk eller stanna.
Det var i Prag 1989.
Jag var där. Jag upplevde den så kallade sammetsrevolutionen. Det var lite speciellt för jag upplevde den två gånger. Det låter mystiskt men det är inte så mystiskt. Två revolutioner inom loppet av en halvtimme.
Vi var några författare som landade just när pansarvagnarna började dra sig bort från Prag. De bevakade broarna och strategiska byggnader och nu såg vi sista skymten av dem. Överallt olycksbådande rykten som kilade fram genom gränderna. Större enheter ur armén sades vara på väg. Det skulle bara bli ett litet pip när kvarnhjulen gjorde flis av folk.
Ni har nog ingen chans, tänkte vi. Det blir som förra gången 68.
Varje kväll ställde medborgarrättsrörelsens ledare upp till presskonferens. Vi lyssnade till Vaclav Havel och de andra och jag tänkte att den här kvällen väl skulle bli som de andra kvällarna. Upphetsad men utan genombrott.
Staden var i rörelse, längs flera stora gator satt tv-apparater uppmonterade på husväggarna och överallt hade man spikat upp väggtidningar.
Det fanns en oro. Folk andades fortare och samtidigt verkade man ha gripits av en sorglöshet som jag också mötte i Berlin några månader senare. Pengar? Vadå pengar, ni behöver inte betala…
Taxichauffören som körde mig längs floden till den välkända adressen, Havels bostad, vred sig runt och glömde att styra. Vem? Ska ni träffa herr Havel? Ja, då kostar det ingenting.
Havels bostad låg, som jag minns det, högt uppe i ett hus längs floden. På andra sidan reste sig den stora borgen och där satt Gustáv Husák, partiledaren. Visst var det märkligt. De kunde vinka till varandra om de lutade sig ut genom fönstren.
Det blev kväll och mörker och tillsammans med Claes JB Löfgren var jag på väg till en teater, Laterna Magica, där kvällens presskonferens skulle hållas. (Claes är nu SVT:s korre i Moskva.) Vi tänkte att det inte var så bråttom. Vi stannade på ett café och tog en bärs.
Då var det som om världen plötsligt vändes upp och ner. Tv-apparaterna på husväggarna berättade att centralkommittén – eller så var det dess styrande kärna, jag minns inte riktigt – hade avgått och att revolutionen var ett faktum.
Oj!
Folk skrek och hurrade och vi rusade bort mot teatern. Salongen var fullpackade med folk från världens alla medier och på scenen satt Havel och några till. En ung, katolsk präst, talesmannen, pratade. På första raden satt Alexander Dubcek och i oxögat Havels dåvarande hustru Olga.
Vi var de enda som visste att de hade vunnit.
När skulle budbäraren komma? Det tog ett par evigheter och så plötsligt kom en man gående från scenens fond. Scenen var formad som en strut så det var en bit att gå och jag tänkte att det som nu hände var som att befinna sig mitt i en Shakespeare-pjäs. Allt fanns där.
Budbäraren lutade sig fram mot Havel och viskade något. Han verkade bära på en hemlighet som om han ville säga att det är okej, världen kommer inte att gå under idag heller. Alla i publiken sträckte på sig. Och såg.
Vi såg Havels högra hand som hängde vid sidan av hans knä. Nästan omärkligt särade han på pek- och långfingret. Var det inte ett v-tecken? Alla mumlade. Alla sträckte på sig ännu mer.
Havel log lite.
Sedan gick budbäraren fram till talaren och viskade. Talaren tog tag i talarstolen med båda händerna som om han var rädd för att den skulle välta. Han meddelade att mötet hade tagit en oväntad vändning. Segern var ett faktum. Kaos. Gråt och skratt. Journalister och fotografer sprang över bänkar och varandra fram mot scenen. Och där hoppade Dubcek fram och plötsligt small det. Champagne. Korkarna flög.
Jag har alltid undrat varifrån champagnen kom.
