Lagom till 20-årsjubileumet av murens fall ges Ingo Schulzes bok Adam & Evelyn ut på svenska. Boken, som kom ut i Tyskland så nyligen som 2008, har väckt stor uppmärksamhet i hemlandet och också prisats. Det är kanske ingen stor roman men den ger fina ögonblickskildringar från en tid när allt, samtidigt som inget, tycktes möjligt.
Sprickorna i muren – den har ännu inte fallit – skapar längtan hos Eva men ångest hos Adam. Hon har hindrats från universitetsstudier därhemma och serverar på fik.
Han är populär skräddare med många kvinnor som kunder, en del med mäktiga män. Han ligger dessutom med en hel del av dem, han vet vad han har men inte vad han får. Egentligen är det detsamma för henne, med motsatt konsekvens. Ingen av dem har något till övers för det politiska systemet men Adams ”förnöjsamma” natur verkar få honom att trivas i vardagen. Evelyn är rastlösare och vill resa, se världen.
När Evelyn upptäcker Adams otrohet rinner bägaren över och hon bestämmer sig för att följa dem som givit sig av via Ungern, i riktning mot den västtyska ambassaden. Med en väninna och hennes kille Michael, från väst, ger hon sig av för att helst aldrig återkomma. Adam kastar sig i sin gamla Wartburg från 1961 och följer helt sonika efter.
Vägen dit går via semesterområdet Balatonsjön, en plats som då, och nu, varit oerhört populär för tyskar från både öst och väst. En grundfråga i boken är naturligtvis var Adam och Evelyns paradis egentligen var, väst eller öst? Eller kanske Balatonsjön, som vi den här tiden representerar landet mitt emellan? För Adam och Evelyn representerar den i alla fall den fina tiden i deras förhållande, den gemsensamma vännen Pepi bor här med sin gästfria familj och västtysken Michael får känna på utanförskapet när familjen tar ställning för Adam i det triangeldrama som utspelas.
Det är en traditionell roman, kanske en sådan som det omdebatterade författaruppropet krävde i Sverige för en tid sedan. Den har ett rakt berättande och ett angeläget ämne. Den kan kanske uppfattas som lite trist, men i detaljerna och dialogen mejslas mycket trovärdiga karaktärer fram.
Ambivalensen hos Adam har nog sin botten i författaren själv. Romanen tar upp flera av de viktiga frågor som helt missas i den likriktade nyhetsbevakningen av 20-årsjubileumet. I en intervju med den danska tidningen Information nyligen, sade Ingo Schulze sig inte sakna det politiska systemet men däremot den rättvisa som fanns i det.
Det är en mycket vanlig åsikt i det forna DDR.
Han radar i artikeln upp saker som han tycker väst kunde ha tagit vara på när Sovjetsystemet föll i bitar. Läkarna som slapp göra business, dagisplatser till alla och därmed de flesta kvinnor i yrkeslivet. Det enhetliga skolsystemet där man inte sorterades bort om man inte hade läshuvud redan i klass fyra. Statligt ägande av de största företagen. Om man kunde ha förenat allt sådant med förbundsrepublikens politiska frihet, menar Schulze, hade en historisk chans inte gått till spillo. En återförening skulle kunna ha skett, istället för en annektering.
Och kanske skulle också bokens Adam och Evelyn känt sig mer hemma i det nya samhälle som skulle byggas gemensamt efter 1989. Och kanske är det det paradiset som Adam och Evelyn kastades ut ifrån. Det goda samhälle som aldrig fick chansen.
