Varför är storbonden och skogsägaren Puntila så snäll och kontaktsökande när han är full, och så elak när han är nykter? Ingen kan vara god i en ond värld, påstod en gång Brecht. Men om den onda världen får vi inte veta så mycket, i uppsättningen på Stadsteatern av den pjäs som Brecht skrev efter dramatikern Hella Wuolijokis utkast, när han 1940-41 var i Finland under sin landsflykt.

Sceneriet, bestående av enbart vedtravar, och Dan Ekborg och Fares Fares i huvudrollerna är förvisso en omtumlande upplevelse. Puntilas fylla och bakfylla känns in i märgen och Dan Ekborg är strålande i alla humörsvängningar.
Brecht själv kallade pjäsen en konversationskomedi. Och komedi är den utan tvekan. Men mer än så. Relationen herre och dräng, eller kapitalist och proletär, i klasskampen utgör grunden för den komiska förvecklingen. Tror man. Men det blir bara en blek nyans av den aspekten. Istället hamnar strålkastaren på Puntila som individ, godsägare, karlakarl och far och det är snarare personkemin som är i fokus än den kritiska samhällsbelysningen.

Matti får tyvärr för lite av ljuset. Och medan Dan Ekborgs Puntila rumlar om och förlovar sig med fyra kvinnor och försöker få sin dotter att gifta sig med Matti på ett genomblött kalas, undrar jag hur jag ska förhålla mig till karln. Vad berättar han för oss?
Visst, han favoriserar Matti när han är full och förödmjukar och hotar honom när han är nykter. Och han avskedar en av de anställda med fru och barn för att de är kommunister. Men var finns den onda världen som har gjort honom sådan?

Tempot trappas upp och komedin övergår till slapstickdimensioner. Det skruvar dessutom upp publiken så att den skrattar och applåderar åt små farsknep mitt i spelet, särskilt i första delen. Det är roligt och sångnumren på finska är fyndiga och Puntila är storslagen i slutscenen när han lägger världen för sina fötter. Men är det vackra Tavastland ont?
På Stora scenen är det Puntila som är ondskan själv. Jag tror inte att det var Brechts tanke.