Man är ibland fundersam efter manifestationer i syfte att visa solidaritet med olika länder och förtryckta folk.
Ett tiotal gånger har det varit dags att ta ställning mot Ahmedinejads iranska regim under sommaren och hösten. Vid endast enstaka tillfällen har jag sluppit se ett flagghav med Irans fana. Värre var att symbolen för shah Reza Pahlavi, den gamla persiska flaggan med lejonet och solen, oftast översvämmade folkmassorna. Där rök den solidariteten för oss med progressiva åsikter och ett minne som gör att man känner avsmak inför vurmande för den monarkistiska tortyrmaskinen Pahlavis styre. Min fiendes fiende är nämligen inte alltid min vän.

Eller som med kurderna. Den kurdiska flaggan används officiellt av styret i Irakiska kurdistan, där klanledaren, antisocialisten och nationalisten Massoud Barzani åtnjuter störst stöd och sitter vid makten.
Ska jag visa min solidaritet från vänster gör jag därför rätt i att inte vaja med en flagga som idag lika gärna kan ses som en symbol för auktoritärt styre, korruption och nationalism.
Ska man inte använda en specifik rörelses flagga, vad ska man då vifta med om inte en nationsfana?
Spelar det roll om man råkar positionera sig på samma sida som människor som ibland har en enda gemensam nämnare med vänstern och som man i övrigt känner avsmak för?

Om man absolut måste ha ett alternativ till den nationalistiska flaggfetischen har vi en röd att lita på. Att hylla flaggor eller nationer är inte något optimalt sätt att visa att man bryr sig om ett folk. Flaggan är inte folket och folket inte flaggan. Ibland glömmer man kanske alltför fort bort att arbetarklassen fortfarande inte har något fosterland.