Ett litet, hånat och förlöjligat parti lyckas på några få år inte bara att bli Danmarks tredje parti, utan också styra den offentliga och politiska debatten i förvånansvärt stor utsträckning. Hur f-n gick det till?!
Driven av nyfikenhet och oro inför utvecklingen i Sverige, där Sverigedemokraterna knackar med ett snarlikt partiprogram på dörren till riksdagen, packade Aftonbladets krönikor Lena Sundström sina väskor och flyttade till Köpenhamn.
Boken är en blandning av reportage, intervjuer och krönikor i typisk, vass och mycket träffsäker Sundströmstil samt en sammanställning av Dansk folkepartis historia. Denna historia är såväl kort som känd: År 1985 upptäcker Fremskridtspartiet, ett reaktionärt parti som profilerat sig mest på motståndet mot skatter, ”flyktingfrågan”. Partiet ses mest som ett reaktionärt och populistiskt intresseparti, men när Pia Kjærsgaard lämnar Frp och bildar Dansk folkeparti år 1995, lyckas hon snart tvinga sin främlingsfientliga agenda på de andra partierna och så småningom hela samhället. Detta genom systematiska antimuslimska utspel och en mycket skicklig hantering av media.
Lena Sundström visar med all önskvärd tydlighet att Kjærsgaards framgångar i slutändan bygger på medias och de övriga partiernas opportunism.
Saker och ting tar nämligen först fart när de andra danska partierna upptäcker att man kan vinna röster genom att anamma en hård politik mot ”de fremmede”.
I det sambandet spar hon inte på bitsk kritik mot svenska Folkpartiet och Moderaterna, som uppenbarligen också har studerat fallet Danmark och upptäckt invandrarfientligheten för sina egna ändamål.
Lena Sundström slås om och om igen av det faktum att annars ganska så trevliga och vettiga människor ändå kan få för sig att rösta på Dansk folkeparti. Samtidigt som den danska kultureliten förfäras. Vad är det då som är ruttet uti staten Danmark?
Sundström skyller den danska besattheten av det muslimska hotet som sagt på media och de andra partierna, dessvärre utan att riktigt kunna sätta fingret på varför det hela över huvud taget kunde hända så snabbt. Är det bara svenska pressnämndens etiska regler eller de svenska riksdagspartiernas retoriska korrekthet som räddar oss från det värsta? Knappast.
Hur ska vi göra för att bekämpa Sverigedemokraterna? Det får läsaren tyvärr ingen handledning om. Budskapet är nämligen tvetydigt. Ignorera en Pia Kjæesgaard kan man inte, men samtidigt förefaller just Socialdemokraterna, som länge försökta ta den rasistiska tjuren vid hornen, som de stora förlorarna och kappvändarna i sammanhanget.
Explosiviteten ligger kanske i Kjærsgaards oangenäma folklighet. Trots att hon är yrkespolitiker sedan mitten av 1980-talet förblir hon sinnebilden av en folkligt resolut dansk tant, i ett hav av slipsbärande förståsigpåare med huvudstadsdialekt och andra teknokrater.
En Jimmy Åkesson är som tur är fortfarande ljusår ifrån den sortens populära vardaglighet. Men däremot är Sverigedemokraternas profilfrågor farligt nära den agenda som kvällspressens löpsedlar brukar bygga på, rädsla för kriminalitet, det som annorlunda och avvikande, välfärdsförsämringar och annat elände.