En gång när jag var ung och studerade konsthistoria hade jag en kamrat som var ytterst borgerlig och konventionell, och jag brukade undra varför han överhuvud taget läste konsthistoria, för jag var ung och romantisk och kopplade på något sätt ihop konst med bohemeri och fritt tänkande.
Men en gång förvånade han mig, på ett sätt som jag först uppfattade som en bräcka i borgerligheten. Det var när han berättade att han var intresserad av dadaister. Det stämde inte med hans slips och försiktighet, för dadaisterna var bråkiga skämtsamma revoltörer.
Fast när jag granskade hans intresse för dadaisterna lite närmre, så förstod jag att det inte alls var någon bräcka i borgerligheten, för ingen av de dadaister han var så fascinerad av levde fortfarande, alla var ordentligt döda. Nu levande dadaister tyckte han var barnsliga och påfrestande, och aktade sig noga för.
Sedan har jag i många sammanhang märkt denna skenbara antiborgerlighet hos många svenskar, särskilt dem som intresserar sig för Bukowski.
Det finns ju en amerikansk författare som heter Charles Bukowski, och som alltså har samma namn som en svensk auktionsfirma som säljer gamla mattor och byråer och nakna dalkullor som Anders Zorn serietillverkade. Auktionsfirman Bukowski har gett serietillverkningen ett ansikte.
Anhängare av den amerikanske författaren Bukowski tycker att det är egendomligt att denna hyperkonventionella superborgerliga överkapitalistiska konstinstitution har samma namn som denne hyperbohemiske superanarkistiske överoanpassade författare som uppnått kultstatus bland svartklädd latteungdom. Fast det är inte det minsta konstigt!
Bukowski och Bukowski är två parallella yttringar av samma högborgerliga kultur, och författaren Bukowski är inte ett dugg bohemisk. Han passar att läsas i soffan från Svenskt Tenn under pappas Billgren.
Bukowski skrev för borgarbarn som älskade bohemeriets kittling.
Det är likadant med en hel del av dagens kolossala mängd provokativ svensk samtidskonst. Det finns några hyperkonventionella småborgerliga bigotta konstkritiker i Stockholmspressen som bor på Lidingö och Östermalm och som själva aldrig skulle drömma om att visa sig offentligt utan att ha kammat sig. Men de vurmar för provokationer, och fördömer all konst som inte är debatterande.
Men det får inte vara debatterande på allvar. Framför allt får de inte debattera konstmarknaden. Eller ifrågasätta det märkliga att en del konstnärer haussas upp och köps av rika personer som annars inte intresserar sig ett dyft för konst. Gjorde de det skulle de inte betala tolv miljoner för en klunsig oljemålning av Bror Hjorth eller sex miljoner för en grotesk tavla av Peter Dahl. För att inte tala om hundra miljoner för en diamantdödskalle av Damien Hirst. Motsvarande fenomen i finansvärlden debatteras faktiskt i de hyperkapitalistiska finanstidningarna, och även i DN:s och Svenska Dagbladets ekonomibilagor. Men inte av DN:s och Svenska Dagbladets konstkritiker, som inte vill såga av den gren de sitter på.
