När Pakistans inrikesminister uttalar sig om bevisen mot de gripna svenskarna, finns det skäl att inte svälja allt från dessa källor. Det skriver nätverket Charta 2008 om de gripna svenskarna i Pakistan.
Den 28 augusti greps fyra svenska medborgare av pakistansk polis.
Sedan dess förhörs de av olika länders säkerhetspolis. En av de gripna är Mehdi Ghezali, som tidigare gripits av pakistansk polis i december 2001 och då överlämnades till amerikansk militär, som förde honom Guantánamo. De andra gripna är en kvinna på 19 år, hennes man och deras tvååriga barn.
Pakistanska poliskällor har gett en rad olika förklaringar till gripandena som återgetts i svenska media. De var på väg till ”ett talibanfäste”, de ”skulle träffa al Qaida-ledare” eller de var där ”för att spionera på Pakistans kärnvapen”.
Själva hävdar de att de var på väg till ett stort religiöst möte i Lahore.
Att som vissa media beskriva dem som ”terrorsvenskarna” och de ”terrorgripna” är inte motiverat.
Man är inte terrorist för att man suttit på Guantánamo. USA frigav Mehdi Ghezali efter 2,5 år på Guantánamo efter ständiga förhör, och utan att några bevis för terrorism kom fram. Ingen av de nu gripna har anklagats för något konkret terrorbrott.
Möjligheterna till en rättvis och opartisk rättegång i Pakistan är små. Både UD, Amnesty och andra människorättsorganisationer har förklarat att tortyr förekommer och många oskyldiga kan gripas, medan de som utfört terroristdåd har kunnat gå fria. Samma pakistanska säkerhetstjänst som tidigare stödde talibanerna, samarbetar nu nära med andra främmande makter. När Pakistans inrikesminister på ett tidigt stadium uttalar sig om bevisen mot de gripna, finns det skäl att inte svälja allt som sägs från dessa källor.
De fyra gripna hålls enligt poliskällor i Islamabad, där Sverige har en ambassad. Trots detta har svenska representanter ännu inte fått träffa de frihetsberövade. Detta är särskilt allvarligt, när, som i detta fall, barn har frihetsberövats. Däremot sägs att såväl amerikansk, brittisk och pakistansk säkerhetspolis fått förhöra dem.
Svensk ambassadpersonal måste ofördröjligen få träffa alla de gripna svenskarna.
Vi vet naturligtvis inget om deras ärende och kontakter i Pakistan. Mänskliga rättigheter sägs vara Sveriges främsta prioritet i både utrikes- och säkerhetspolitik. Därför måste Sverige kräva att de gripna får oberoende advokater och givetvis att de inte torteras. Om inga bevis för brott läggs fram, måste Sverige kräva att de släpps.
Pakistan är inget väl fungerande rättssamhälle och redan det som hittills skett visar tydligt på bristerna.
Därför riskerar ett uttalande som Carl Bildts nyligen, om att inte agera kraftfullt, att kasta tvivel över Sveriges hållning till kraven på rättssäkerhet.
Kravet på rättssäkerhet och försvaret av mänskliga rättigheter gäller alla människor och överallt.
Eliterna kring Putin slits nu mellan att närma sig USA eller Kina. Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT.
Den ryska makteliten har länge kunnat förena två berättelser om kriget: ett antiimperialistiskt uppdrag och ett messianskt försvar av västerländska traditioner. Men USA:s inviter riskerar att tvinga fram ett val.
När Donald Trump talade om Ukraina strax efter att han tillträtt, lade han fram förslag med betydande eftergifter till Moskva – bland annat ett formellt erkännande av Krim som ryskt territorium och att överge planerna på att släppa in Ukraina i Nato. Sex månader senare gör Kreml fortfarande anspråk på fem av grannlandets oblaster och vill inskränka landets säkerhetsgarantier.
Rysslands oförsonlighet sägs ofta spegla hänsynslösheten hos en enda man – Vladimir Putin – men förklaras bättre i ljuset av den debatt som följde på USA:s senaste invit till Ryssland. Även om två olika läger har uppstått är de överens om en princip: att inte ge vika en tum när det gäller Ukraina.
Ironin är slående. Efter invasionen 2022 hoppades USA och EU att slå undan benen för Putin genom hårda sanktioner. Då var en ekonomisk skilsmässa mellan Ryssland och väst otänkbar: 35 procent av Rysslands utrikeshandel gick till EU, dubbelt så mycket som med Kina. Ryssland var EU:s tredje största handelspartner, strax bakom USA och Kina.
År 2016 placerades över 70 procent av de ryska direktinvesteringarna utomlands i EU-länder, och andelen var ännu högre om man räknar in skatteparadis som Cypern, Luxemburg och Nederländerna. De största investerarna i Ryssland var Storbritannien, Tyskland och Frankrike, som tillsammans hade tillgångar värda nästan 314 miljarder kronor. Många oligarker och höga tjänstemän – liksom deras makar och barn – bodde eller studerade i London, Paris eller Nice.
Den liberala oppositionen har hoppats på en spricka i denna styrande elit. I ett brev 2023 till Josep Borrell, EU:s dåvarande utrikeschef, uppmanade Leonid Volkov – den mördade politikern Aleksej Navalnyjs närmaste medarbetare – till att häva sanktionerna mot oligarker som inte hade stött invasionen. På så sätt hoppades han ”utlösa en kedjereaktion av offentliga fördömanden av kriget och splittring inom den ryska eliten” (Medusa, 9/3 2023). Så blev det inte. I stället återvände de flesta miljardärer till Ryssland och bekräftade sin lojalitet.
Sedan 2022 har regeringen erbjudit två motiveringar för invasionen. Enligt den första använder det hegemoniska väst Ukraina som ett verktyg för att kuva Ryssland – ett argument som bygger på idén om den ”globala majoriteten”, nästan synonymt med det globala syd, som reser sig mot väst. Allt med en antiimperialistisk retorik som ekar från Sovjettiden.
Frälsare. Enligt den messianska linjen är Rysslands historiska uppdrag att rädda väst från de globalistiska eliterna. Foto: Oleg Varov/AP/TT.
Utrikesminister Sergej Lavrov har anammat denna ton, som utvecklats av intellektuella nära Kreml, såsom Sergej Karaganov, ordförande för tankesmedjan Rådet för utrikes- och försvarspolitik (SVOP). I utrikesministeriets officiella tidskrift ställer Lavrov ”den globala majoritetens intressen, som representerar 85 procent av världens befolkning” mot de ”nykoloniala politikerna” i en ”begränsad grupp västländer, ledda av USA” (10/10 2023). Den prestigefyllda tankesmedjan Valdajklubben har diskuterat idén ingående, med asiatiska och afrikanska stats- och regeringschefer som deltagare.
Den andra berättelsen framställer Ryssland som en Noas ark för Europas traditionella och kristna värderingar, som har förråtts av ledarna i väst – en doktrin som sprids av högerextrema profiler som Aleksandr Dugin. ”Det finns två Väst”, förklarade han vid konferensen för en multipolär värld i Moskva i februari 2024. ”De liberala eliternas globalistiska Väst och det traditionella Väst.” Det senare är också ett offer, förklarade han, och försöker nu resa sig till uppror. Multipolaritetens seger innebär alltså inte nederlaget för det ”kollektiva Väst”, utan dess återgång ”till sina klassiska grekisk-romerska och kristna rötter”.
Sedan kriget började har Moskva försökt släta över alla tecken på splittring i samhället, inte minst inom den styrande klassen.
Denna messianska ideologi förs även fram av kretsen kring oligarken Konstantin Malafejev, som äger Tsargrad TV. Han finansierar ett stort nätverk av ultrakonservativa tankesmedjor, och har även ombud inom statsapparaten. Bland deltagarna på hans ”Forum för framtiden – 2050”, som hölls den 9–10 juni, fanns fyra regionala guvernörer, Rysslands barnrättsombud Maria Lvova-Belova (som också är hans hustru) och utrikesminister Lavrov själv. Redan 2023 hävdade Andrej Belousov – landets första vice premiärminister, numera försvarsminister – att Ryssland kan bli en ”livbåt” för europeiska och amerikanska konservativa eliter.
Fram till nyligen hade de två berättelserna samexisterat fredligt. Varje lojal politiker och intellektuell var fri att använda ”antiimperialistiska” eller ”messianskt konservativa” argument – och i valfri proportion. Men utsikten till en uppgörelse mellan Putin och Trump under toppmötet i Alaska den 15 augusti har förvandlat dessa nyanser till skiljelinjer.
För Aleksandr Dugin handlar en överenskommelse med USA delvis om geopolitisk pragmatism. På sin blogg kritiserar han Kina försiktigt: ”Xi Jinpings projekt för en ny sidenväg (BRI), liksom hans andra globala projekt baserade på principen om mänsklighetens gemensamma öde, kan ses som en annan typ av globalism – centrerad kring Kina i stället för USA”. En överenskommelse med Trump skulle ge Ryssland ett större handlingsutrymme inom en ”världsordning av stormakter”.
Den USA-allians som Dugin och Malafejev förespråkar innehåller inga eftergifter till Ukraina. ”Trump måste förstå att Ukraina antingen blir vårt eller upphör att existera”, förklarar Dugin. ”Ge det till oss – vad ska han ens med det till? – så kan han börja med att annektera Kanada och Grönland. Jag tror till och med att vi skulle låta honom ta ädelmetallerna.”
Pragmatiker. Den ryska filosofen Aleksandr Dugin förespråkar ett närmande till USA, för att hjälpa väst att återvända till sina ”traditionella värderingar”. Foto: Dmitry Serebryakov/AP/TT.
Tanken på en sådan allians har oroat ryska företagsledare och byråkrater som arbetar med ekonomiskt samarbete med Brics-länder – särskilt Kina, som stod för 15–20 procent av handeln före 2022 men 34 procent år 2024. Logistik, försvar, bilar och telekommunikation är särskilt beroende av den kinesiska marknaden, och företag inom energi och livsmedel har genomfört stora projekt som en del av landets omorientering österut. Med stöd från Vneshtorgbank (VTB) levererar stora energibolag som Rosneft, Gazprom och Rosatom råvaror till Kina. Brics står nu för hälften av Rysslands handel, medan utbytet med Europa har minskat med två tredjedelar.
Vissa eliter är oroliga för att sanktionerna ska hävas och västerländska företag återvända till den ryska marknaden. Efter att tillfälligt ha förvaltats av Rosimushchestvo (myndigheten för statlig egendomsförvaltning) överfördes flera miljarder dollar i västerländska tillgångar till de mest Kreml-lojala företagsledarna – som nu fruktar att behöva lämna tillbaka en del, när relationerna med USA oväntat förbättras. För att stilla oron lovade Putin i slutet av maj inför en publik av företagsledare att staten inte skulle tolerera västerländska företag som ”försöker strypa oss” och tillade att ”vi måste svara i samma mynt” mot Microsoft, Zoom och andra tjänster som agerar mot landet. I detta antiimperialistiska språkbruk döljs vad som i själva verket är ekonomiska bekymmer.
Utsikten till en uppgörelse mellan Putin och Trump under toppmötet i Alaska den 15 augusti har förvandlat dessa nyanser till skiljelinjer.
Skillnaderna debatteras nu mer öppet. Den Putinallierade författaren Zakhar Prilepin, tidigare dumaledamot och vice ordförande för partiet Rättvisa Ryssland, angrep Trumps anhängare i Ryssland: ”Ni två kan inte styra planeten själva, ni korrumperade människohandlare, ni amerikanska stövelslickare, redo att överge hela det globala syd på ett ögonblick om en brunsprejad hand smeker er kind?” Liknande känslor återfinns bland inflytelserika militärbloggare, varav många ser varje närmande till USA inte bara som ett hot mot Rysslands suveränitet, utan som en del av en plan att åter göra landet till en västlig underhuggare och råvaruleverantör.
Mer återhållsam är Fjodor Lukjanov, chefredaktör för Russia in Global Affairs, som kallar det ett ”strategiskt misstag” att samarbeta med USA på bekostnad av det globala syd. ”Om Ryssland skyndar sig att omfamna Trumps inviter och vänder ryggen åt sina icke-västliga partners, kommer det att förstärka stereotypen att det hungrar mer efter västerländsk bekräftelse än något annat,” skrev han i mars. ”En avgörande rysk seger skulle befästa Moskvas roll som en nyckelmakt i en multipolär värld. Men om Ryssland misslyckas med att kapitalisera på detta ögonblick – om det faller i fällan av ett nytt västligt närmande – riskerar det att förlora sina strategiska vinster.”
Sedan kriget började har Moskva försökt släta över alla tecken på splittring i samhället, inte minst inom den styrande klassen. Men de amerikanska förslagen har snabbt punkterat illusionen om lugn och avslöjat potentialen för en konflikt – filosofisk, åtminstone än så länge – mellan de proamerikanska och prokinesiska fraktionerna.
Mark Rutte smeker Donald Trump medhårs under ett möte i Vita huset. Foto: Evan Vucci/AP.
Från höger till vänster blåser upprustningens vindar i Europa, men är det verkligen fler tanks och artilleripjäser som behövs? Genom integration av de existerande försvaren kan man i stället uppnå säkerhet, undvika kapprustning och rädda välfärden.
Orden är redan bevingade.
”Du flyger in till ännu en stor framgång i Haag ikväll. Det var inte lätt men vi fick dem att gå med på fem procent!”
”Europa kommer att betala STORT, som de borde, och det kommer att vara din seger.”
Så löd sms:et från Nato:s generalsekreterare Mark Rutte till Donald Trump inför toppmötet i nederländska Haag i slutet av juni. Då bestämdes att de europeiska Natoländerna alla ska öka sina försvarsutgifter till de fem procent av BNP som Trump hade krävt. Det var en drastisk höjning från de två procent som Nato tidigare hade krävt av sina medlemmar och som bara ett fåtal länder levt upp till.
Under den efterföljande presskonferensen sade Rutte också att ”ibland måste pappa använda hårda ord för att få dem att sluta”, i en referens till Trumps hantering av det pågående kriget mellan Israel och Iran. Ruttes krypande för Trump fick många européer att skämmas. Men hans beteende visar hur underdånigt kontinentens ledare hittills har förhållit sig till den amerikanske presidenten, även om en genomtänkt försvarspolitik samtidigt kan leda till större självständighet från USA.
Detta behov aktualiserades inte minst av mötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin i Alaska förra torsdagen, då de planerade att stifta fred genom att tvinga Ukraina att avträda stora områden utan att behöva fråga de jobbiga européerna.
Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.
Orden har också redan omsatts i handling. Enligt Financial Times expanderar europeiska vapenfabriker nu tre gånger så snabbt som före Rysslands invasion av Ukraina. De flesta är inriktade på ammunition och missiler åt det ukrainska försvaret. Men i de nya fem procenten som ska läggas kommer långt mer än så att byggas och köpas.
Europa har alltså antagit utmaningen från Trumps regering när den i vintras indikerade att Europa inte längre kan lita på amerikansk militärmakt för sitt försvar. Rent militärt kan det framstå som rationellt: kontinenten är uppenbarligen hotad av ett Ryssland som har invaderat ett europeiskt land, samtidigt som USA drar sig tillbaka – då måste man bygga upp ett nytt eget försvar. För detta ändamål är man nu till och med beredd att riskera den välfärd som européer så ofta är stolta över, särskilt gentemot amerikaner.
Kalkylen är dock feltänkt. Det är nämligen inte främst mer pengar som behövs om Europas försvar ska säkras.
2024 låg EU:s samlade försvarsutgifter på 3,75 biljoner kronor, vilket utgjorde 1,9 procent av den samlade BNP:n. Nästa år planerar Ryssland, som har ställt om till krigsekonomi, att spendera 7,2 procent på sitt försvar. Det utgör 1,95 biljoner kronor.
I absoluta termer lägger Europa alltså redan mer på sitt försvar än Ryssland.
Det som trots detta gör kontinenten sårbar är att den består av 27 separata arméer, med egna system, befälsstrukturer och organisationer. Så länge det är fallet är Europa inte redo för krig, oavsett hur mycket man spenderar på de enskilda försvaren. Som ekonomen Adam Tooze har påpekat har europeiska länder fått ut extremt lite av sina försvarsinvesteringar under de gångna åren. Hans slutsats är därför att Europa snarare än att dramatiskt öka försvarsutgifterna bör stärka det interna samarbetet.
Ökad integration mellan de europeiska länderna ifråga om allt ifrån upphandling till militär organisering samt förbättring av transportsystem, räcker för att göra det gemensamma försvaret operationellt och effektivt, menar han. Till exempel kan bättre kvalitet uppnås med gemensamma större upphandlingar i stället för det lapptäcke som existerar i dag, något som inte kostar mer pengar men som leder till långt mer effektiva resultat rent militärt.
Ett sådant samarbete kan också kräva nya institutioner och koordineringssystem, företrädesvis under EU:s hägn. Det lär visserligen inte heller vara gratis, men det skulle kosta långt mindre än de 30 biljoner kronor som man nu tänker spendera över tio år.
Med en sådan linje hade man undvikit kapprustning och nedskärningar i välfärden på försvarets altare. Nu ska Sverige som nyblivet Natoland i stället spendera en större andel av BNP än under efterkrigstiden – vilket då skedde för att man skulle stå utanför alla försvarsallianser. Vad förespråkarna för alliansfrihet tenderar att missa är nämligen att priset för neutralitet har alltid varit en stark egen militär.
Även i det ljuset framstår utökat samarbete som en attraktiv linje. Inte minst för en vänster som vill undvika ännu ett årtionde av åtstramning, men som måste hitta ett övertygande svar i försvarsfrågan i en tid som domineras av krig.
Kiruna kyrka flyttas fem kilometer bort. Inuti finns altarmålningen av prins Eugen som saknar kristna symboler. Foto: Matts Leiderstam.
Altartavlan i kyrkan som rullar genom ruinerna i Kiruna är som LKAB – fylld av guld och gröna skogar. Men löften räcker inte. Nu måste gruvans frukter även komma lokalborna till del.
Nu ska hon i väg. Den 600 ton tunga, 40 meter breda och lika höga kyrkan i Kiruna. Med sin rödbruna kroppshydda och lustiga lökkupoler kommer hon den 19 och 20 augusti att i majestät skrida över en specialkonstruerad väg, vilande på stålbalkar lika tunga som hon själv. Det handlar om en fem kilometer lång sträcka som går från den gamla, redan tömda stadsdelen, till en plats närmare nya centrum. Alla håller andan.
Och visst lär det bli en spektakulär syn. Det som dock inte kommer att synas när SVT sänder live är hennes dyrbara last: prins Eugens altarmålning som gruvdisponenten och Kiruna-grundaren Hjalmar Lundbohm beställde av sin vän. Det monumentala verket är ingipsat i väggen och gick inte att montera ned, varför minsta skakning under färden kommer att få konservatorernas hjärtan att hoppa.
Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.
Altartavlan är märkvärdig på flera vis. Någon Jesus eller ängel syns inte till. I stället fick de som var med på invigningen 1912 häpet blicka ut över ett solbelyst landskap med frodiga lövträd i vad som ser ut som en het sommardag i Toscana. De fluorescerande färgerna med guldstänk nästan lyser upp den ölstugeliknande lokalen med elektriskt ljus. Som om prins Eugen hade velat skänka folket en biograf i stället för ett altare. Konsthistoriker har spekulerat. Ville han skänka kyrkan en naturlyrisk andlighet som kunde förena laestadianerna, samerna, högkyrkliga och kommunister? Prins Eugen, eller monsieur Oscarsson som han titulerade sig som konststudent i Paris, kallades ändå ”den röde prinsen”.
Men motivet handlar mest om symbolik. Han ville framkalla ett mentalt tillstånd av salighet, guld och gröna skogar i bokstavlig tappning.
På sätt och vis är målningen profetisk. Kyrkflytten är symbolen för det futuristiska projektet Flytta Stad. Inte bara för att undvika en katastrof när håligheterna under marken riskerar att kollapsa hela kvarter, utan för att borra sig ännu djupare in i Kiirunavaras innandöme. LKAB står visserligen för notan, som enligt tidigare beräkningar kommer att landa på 30 miljarder kronor, men det borde ändå betraktas som rea eftersom kommunen får nya enorma kostnader vid omställningen som måste tas någonstans ifrån. Många, särskilt mindre kulturföreningar, har blivit mos i maskineriet, vilket såklart är ett problem för det som ska bli Europas kulturhuvudstad 2029.
Visst rullar pengarna in: under 2024 gjorde det statligt helägda företaget en vinst på 8,7 miljarder kronor. De pengarna kommer dock inte Kirunaborna till del. Väntetiden för en hyresrätt är minst tio år – tjugo år om det gäller stadskärnan – och den som behöver föda barn måste köra 1,5 timme till Gällivare. Skolorna saknar lärare och 35 procent av eleverna går ut utan fullständiga betyg. Det gör att det är svårt att få kunnigt folk, ja folk över huvud taget, att stanna kvar och söka sig dit för att ta några av de många lediga jobben. De som försöker pendla ger upp eftersom tågen norrut är så nedgångna att de luktar kiss och nattågen ser ut att läggas ner helt och hållet. I samebyarna som ser sina FN-stadgade rättigheter köras över av LKAB, kokar det av frustration.
Här kolliderar alltså starka intressen. Urfolk och kulturbygd utmanas i strävan efter ett livskraftigt Norrbotten, där de unika resurserna ger jobb och bidrar till klimatomställningen. Alla jag pratar med talar om gruvan med respekt, ja nästan kärlek. Men frukterna delas inte ut rättvist.
I Norge och andra länder finns regler som gör att en viss del av intäkterna tillfaller kommunen och lokalbefolkningen, men den svenska minerallagen utlovar bara en ersättning till staten. Det inte konstigt att folk förtvivlar inför denna resurskolonialism när de samtidigt ser sin hembygd jämnas med marken av bulldozrar.
Kungen är på väg norrut, likaså Carola och Kaj. Gruvan är trots allt en nationalklenod och 80 procent av Europas järnmalm kommer härifrån.
Vad skulle gruvdisponent Lundbohm och prins Eugen tänka om de såg ner på spektaklet från sin himmel? Kanske att deras plan fullföljs hundra år senare. Det enda som möjligen överraskar dem är att altartavlans toscanska landskap är på god väg att bli verklighet i Kiruna.
Via Frilans Finans kan privatpersoner fakturera utan eget företag, i utbyte mot en avgift. Foto: Erik Simander/TT.
Frilans Finans beskriver sitt nya kollektivavtal som ”en milstolpe”. Men det nybildade Uppdragsarbetarförbundets ledning har en lång historia inom bolaget. ”Man har i stort sett tecknat ett kollektivavtal med sin HR-avdelning”, säger den fackliga utredaren Pontus Blüme.
Den 6 augusti tecknade det nystartade Uppdragsarbetarförbundet ett ”banbrytande” kollektivavtal med Frilans Finans, en plattform som låter privatpersoner fakturera utan eget företag.
Enligt företaget har över 100 000 använt tjänsten för att fakturera kunder (till en avgift på några procent) sedan man ”uppstod organiskt” år 1999, och i dag finns man i fem länder utöver Sverige. Över en halv miljon fakturor har skickats via plattformen sedan start.
”Vi anser att vi har en plats att fylla här. Det finns många utmaningar inom området. Exempel på det är rätten till a-kassa och säkerställande av avsättning till tjänstepension”, skriver Dick Rehnström.
Han är ombudsman på Uppdragsarbetarförbundet (UAF), som beskriver sig som ett ”opolitiskt och fristående” fack, bildat under sommaren ”för att möta de specifika behoven hos människor som arbetar uppdragsbaserat”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden
Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.
Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Kambodjansk soldat håller koll på lastbilar med förnödenheter. Foto: Anton L. Delgado/AP.
I maj regnade både indiska och pakistanska missiler över Kashmir, och mellan Thailand och Kambodja blev läget nyligen glödhett för första gången på länge. Längs Asiens mest omstridda gränser finns miljarder att hämta – om man heter Saab.
När Kambodja och Thailand kommer överens om vapenvila den 28 juli har fyra dagars explosiva våldsamheter längs gränsen redan hunnit döda dussintals civila, på båda sidor gränsen. Hundratusentals har evakuerats eller är på flykt. Båda parter hävdar att den andra sköt först.
De kambodjanska militära mål Thailand attackerar i slutet av juli ligger precis i närheten av flera hinduiska stentempel från 1000-talet, som spelar stor symbolisk roll i båda sidors anspråk över området. Fyra jaktplan släpper bomber över djungeln – två amerikanska F-16, två svenska Jas Gripen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Andre Ventura firar att hans högerpopulistiska parti Chega blir Portugals andra största parti, den 19 maj 2025. Foto: Ana Brigida/AP/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.
I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.
Men vad är den rätta frågan?
Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.
Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.
Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.
Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.
Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.
Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.
Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.
Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?
Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?
Lina Wolffs mörderska hämnas sekel av mansförtryck. Foto: Johan Nilsson/TT.
Lina Wolffs feministiska hämndhistoria utspelar sig på en redan blodig jord. Det är hembränt, fula ord och nedgrävda lik – och offren är bara män.
Fastän det skånska landskapet aldrig är så vackert som under sommaren ser jag misstänksamt ut genom tågfönstret – men inte utan en viss fascination. Jag har läst Lina Wolffs nya roman Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag, 2025) och kan inte undgå att undra vad det är med de vidsträckta fälten som ger upphov till ett särskilt slags våldsam prosa.
Lina Wolff (bilden) är en i raden av författare som vuxit upp på den skånska landsbygden och vars skrivande återkommer till den komplexa relationen mellan våld och begär, sexualitet och makt. I sin nya bok återvänder Wolff till uppväxtorten Hörby och dess mörka historia av bland annat det så kallade Helénmordet 1989, då offret var en tioårig flicka, och 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn. Liken vi begravde är dock en tydligt fiktiv berättelse.
Den unga kvinnan Jolly har fått i uppdrag av den lokala prästen att skriva berättelsen om byn och ”människor som din fostermor, vars öde ingen bryr sig om”. Jolly är i sig inte en skrivande person utan berättar utifrån plikt, för bara så kan en styra berättelsen om sig själv. Romanen består huvudsakligen av Jolly som berättar om sin och systern Peggys uppväxt med fosterföräldrar på en nedgången gård i Skånes inland. Det är hembränt, grova ord och nedgrävda lik överallt. Byn plågas av ständiga motgångar, särskilt om man råkar vara kvinna eller rasifierad, vilket familjens vänner är. Ändå finns här hopp – fram till att ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar begås. Hela samhället skakas av händelsen, inte minst systrarnas fostermamma Jenni som blir besatt av att hitta mördaren.
Fiktionen öppnar upp för en gruvlig hämnd. Inte för att fostermamman skulle kalla det så, för Jenni är det snarare att utkräva rättvisa i en värld där kvinnor och barn ständigt är underkastade männens godtycke:
”Tänk om alla döda kvinnor och barn kunde resa sig upp ur sina gravar. Tänk om de kunde gå samman. […] Att nu fick det räcka. Med skiten. Och tänk om alla dessa vålnader från våldtagna och dödade kvinnor och barn skulle utse en ställföreträdare på jorden, någon som var gjord av kött och blod och därmed kunde utföra rättvisans dåd.”
Sättet att ge igen på mördaren på mördarens vis, kallsinnigt och tand för tand, påminner om den numera feministiska kultboken Dirty weekend av Helen Zahavi från 1991. Boken var en av de första i sin genre av kvinnor som slår tillbaka på våldsamma män – och njuter av det. I sin samtid kritiserades Zahavis bok för att vara pornografisk och för brutal. Också Jennis hämndaktion ifrågasätts av hennes närstående i Liken vi begravde: Är det hon som är galen eller är det samhället?
Av litteraturvetare som bland annat Ebba Witt-Brattström anses även 1800-tals författaren Victoria Benedictsson vara en feministisk förgrundsgestalt, som var dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. De få böcker Benedictsson hann publicera gavs samtliga ut under pseudonymen Ernst Ahlgren och självmordet föranleddes av en olycklig kärleksaffär med den köpenhamnska litteraturkritikern Georg Brandes. Förutom Benedictssons förankring till hembyn Hörby passar hennes tragiska livsöde utmärkt in i Lina Wolffs litterära universum. Hur begär leder till lidande, är ett väl utforskat ämne i Wolffs tidigare verk. Inte minst i den förra romanen Djävulsgreppet från 2022 där en destruktiv kärleksrelation skildras från den misshandlade kvinnans perspektiv. I den beskrivs våldet så ingående att jag ofta behövde pausa läsningen.
Liken vi begravde läser jag däremot i rask takt. Wolff har tidigare gjort sig känd för att bemästra konsten att skriva en bladvändare som också de mest svårflörtade kritiker uppskattar. Den här gången får den språkliga kvaliteten träda tillbaka för intrig och tragikomik.
Allt känns genomtänkt: från plats- och klassbeskrivningar till det traditionella valet av berättare. Att placera berättaren i den betraktande Jolly i stället för hennes mer drivna syster Peggy är snarare regel än undantag i framför allt coming of age-romaner. Liken vi begravde är smart, men når inte lika djupt som de tidigare böckerna. Här får varken våldet eller klassanalysen fullt den hänsyn de förtjänar, när boken stannar vid att återge redan etablerade kännetecken för klassresan i stället för att fördjupa erfarenheten.
Bland manliga influerare säljs idén om den starka och självständiga mannen. Men egentligen handlar allt bara om att hitta sin flock.
Män lever kortare liv än kvinnor, det är sant i nästan hela världen. Frida Söderlunds SVT-dokumentär Priset män betalar levererar flera tänkbara förklaringar till statistiken: ett manligt liv fyllt av löpträning toppat med Jäger och ryssfemmor är påfrestande; den konstanta tillvaron i omkörningsfilen är fartfylld och målinriktad, men också riskabel, ohållbar, stressig och ganska ensam.
Utgångspunkten i dokumentären är den diskutabla uppfattningen att manligheten är under attack och måste återtas. Men hur? Ett återkommande svar i dokumentären stavas träning och ”mindset”, vilket förmedlas på lite olika sätt.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En möhippa äntrar scenen under Allsång på Skansen, den 15 juli 2025. Foto: Anna Hållams/TT.
En gång räckte det med en flaska cava och ett hemmagjort quiz. Nu krävs det rökgranater, escape rooms och tre obetalda semesterdagar. Vem är det egentligen vi firar?
Att vara en 33-årig kvinna i Stockholm är att ha minst fem gruppchattar i gång samtidigt om möhippor, baby showers och – det senaste inom den amerikaniserade influerarhysterin – gender reveals.
Missförstå mig rätt: jag älskar att fira. Jag gråter så att sminket rinner på bröllop, köper tankfulla presenter till mina vänners bebisar, och tycker att ritualer är det finaste som människan har skapat. Men någonstans längs vägen verkar det ha blivit rimligt att en möhippa innehåller specialtryckta baddräkter (”Team Bride”), temafester över en helg i Barcelona, taxibåtar till strandklubbar och escape rooms som klämts in mellan vinprovningen och middagen med förbeställd setmeny.
Baby showers med färgkoordinerade cupcakes och heliumfyllda ballonger i roséguld, och bokstavsbanderoller som stavas fel men ändå kostade 179 kronor på Etsy. Det spelar ingen roll om den gravida vännen föredrar ost och sömn – det viktiga är att det blir fotovänligt.
Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner.
Gender reveals är det mest absurda. Könet på en knappt existerande människa ska avslöjas i ett rökmoln av konfetti och eld. Allt för att få ett filmklipp som kan läggas upp med slow motion-filter till en akustisk cover av Coldplay.
Vad hände med att samlas i ett vardagsrum med en flaska bubbel, laga frittatas tillsammans och prata i timmar? Kanske leka en frågelek? Det bidrar väl inte lika mycket till den ekonomiska tillväxten, förstås. Eller till brudens instagramflöde.
Men det är dyrt att leva i en värld där till och med känslor har en prislapp. Allt ska paketeras, stylas, delas och scrollas förbi. Vi är en generation kvinnor som lärt oss att vår kärlek, vår vänskap, vår närvaro måste bevisas med pengar. Och helst fångas på bild, med ett guldfärgat ”Mom to be”-diadem i bakgrunden.
Det är resultatet av decennier av en marknadiserad girl boss-kultur. Den gör vänskaper till logistik, livshändelser till content. Och vi betalar inte bara med pengar, utan med tid, ork och engagemang.
Och de flesta av oss är inte influerare utan helt vanliga arbetare. Lärare, vårdpersonal, kommunikatörer, statstjänstemän, rörmokare och receptionister. Men ändå förväntas vi trolla fram presentbudgetar, ställa upp på hemliga planeringsmöten på Zoom, och lägga tre semesterdagar på att flyga till Malaga för att delta i en vinjakt utklädda till Spice Girls. Och även om jag känner att ”jag har inte råd just nu” – vill väl ingen vara den som förstör stämningen i gruppchatten.
Vi måste sluta låtsas att detta är normalt. Hur många blivande brudar har inte haft sitt livs dag – utan matchande solglasögon i Bridesmaids-gravyr?
Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner. En känslomässig kapitalism, där man köper sig till gemenskap – och där den som inte har råd, inte platsar.
Men det går att göra på ett annat sätt. Att fira måste inte vara ett kapitalistiskt skådespel. Det räcker med ett knytis på en fin kulle, med prosecco i pappmugg, och ett handskrivet quiz om barndomstiden. Att säga ”Fan vad glad jag är för din skull” och inte ”Dra i det här snöret om fallskärmen inte utlöser sig automatiskt.” Så till alla 30-plussare där ute med något att fira: skippa galenskaperna. Behåll känslan. Allt annat är bara presentpapper.
