En dag slog blixten ner i huvet på författaren Ernst Brunner. Detta skedde på Hornsgatan i Stockholm. Man kunde ju tro att författaren skulle ha förkolnat eller visat andra synliga skador men tack vare en god fysik – han påstår sig ha fotvandrat genom Italien – undkom han blixtnedslaget utan andra följder än att ett blått ljus, liksom en strålning, numera omger honom.
Men de dolda följderna blev desto mer dramatiska.
Han beslöt sig för att utmana det nätverk som styr författarnas och konstnärernas liv, som förklarar den goda smakens hemligheter för en bokläsande allmänhet och som varje dag triumferar över värnlösa författare.
Troligen krockade blixten med författarens omdöme vid sitt nedslag. Den författare som slåss mot sina kritiker förvandlar sig till en sorglig skepnad. Men Ernst Brunner tog steget. Denna dag då molnen låg som uttjänta Pampers över Hornsgatan beslöt han sig för att presentera Stora Bladets (läs DN) kulturredaktion.
I sin nya bok, Hornsgatan, visar han oss vägen upp till Södra Bergen där man avser att ha kulturmiddag i Mariahissen. Vi möter opinionsbildningens hjärta som en samling queera mördarsniglar och i entrén har de betydelselösa samlats, de som är föremål för ett ändlöst fjäskande, alla klädda i svart med bränd kork runt ögonen och metallpinnar genom näsornas brosk.
Här samlas också gatukonstnärerna, alltså knäppgökarna som klottrar, inbjudna i egenskap av ”ögonblickets konstnärer”. Att förstöra är kul och ungdomligt suckar gamla mördarsniglar. Hat är också kul. Alla hatar sina morsor och skolor och kladdar ner där de kommer åt.
Kvinnorna har tagit makten på redaktionen, hävdar Brunner, och de anförs av pseudonymen Hexe, en livmoderfeministisk apa som frustar av konst- och manshat. Hon är rovlysten med läppar hårda som brosk.
I den stora salen minglar Aase Gahm, Ulla Paycast och Amelie Snorhal och där kommer Mårten Ljugart förklädd till Bellman medan professor Lönnfet smyger i bakgrunden.
Det är alltså dessa personer som efter en långvarig kamp har tillskansat sig det som brukar kallas ”problemformuleringsprivilegiet”. Det är en hemsk bild av döda själar. Det är Brunners bild sedan blixten slog ner i honom.
Framför denna parasitära församling talar kulturchefen var ansikte domineras av en väldig pormask i näsan. Kulturchefen avslöjar att man nu vill fostra en ny generation med ammande människor av båda könen.
Mannen har bröstvårtor. Han har hormoner som vid amning stimuleras till mjölkproduktion. Från och med i höst skall könsneutrala pronomen lanseras. Hon och han skall heta ”hen”. Pronomenböjningen han/hans skall heta hen/hens.
Vi är hybrider med kön som flyter över pargränserna. Orden rinner ur kulturchefen som en vild och vaxlik blödning.
Här går ridån ner för Stora Bladets kulturmiddag och man undrar ju hur det ska gå för Ernst Brunner i framtiden. DN:s recensent, Dan Jönsson, blev jättearg när boken kom ut och skrev att satiren saknade skärpa. Boken är ”en kulturkonservativ spya i ett hörn så inspytt att man knappast reagerar”, skrev han (DN 7/8 2009).
Därmed bekräftade han bokens bild av en redaktion full av lojala och trögflytande mördarsniglar. Det lät sorgligt. Det lät som fjäsk.
