Svar till Mikael von Knorrings ”10 slutsatser av piraternas framgångar”, Flamman 34/2009. Jag är inte själv piratpartist, men har funnits med i debatten bland dem som tillslut formade Piratpartiet. Jag kan nog ha bidragit genom åren till små delar av det som idag är Piratpartiets politik.
Det första jag invänder emot är att avfärdandet av fildelningsfrågan är ett sidospår i magnitud med om man gjort detsamma med Vietnamfrågan på 1960-talet. I det påståendet ser jag att det fattas en grundförståelse för hela frågan. För väldigt många piratpartister är faktiskt fildelningsfrågan just ett sidospår, eller rättare, bara en logisk konsekvens. Skall försöka att förklara..

Grunden handlar om att vara tillåten att kommunicera fritt och oövervakat, att få ha sin privata sfär privat även på nätet. Ja, att samma gamla regler skall gälla om kommunikationen sker på nätet som om det gjordes med brev eller telefon.
Det grundarna av Piratpartiet och människorna kring dem insåg tidigt, var krocken mellan upphovsrätten och privat kommunikation.
Ställningstagandet var då att rätten till privat kommunikation vida överstiger vikten av upphovsrätt.
Mycket riktigt tog då vissa av dem den intellektuellt enkla vägen att helt enkelt vilja skrota upphovsrätten i sin helhet, vilket varit olyckligt för dem som parti så här i backspegeln. Senare så har de ju nyanserat saken betydligt och talar snarare om en reform för att tillåta privat ”fildelning” utan vinstsyfte. Men vissa av deras belackare talar fortfarande om att de vill skrota upphovsrätten.

Allt som kan digitaliseras också kan kommuniceras till andra datorer, ”alla ettor o nollor är likadana”. Vi närmast extrema datornördar som funnits i denna debatt sedan 1990-talet såg inte den tidiga fildelningen som något ”fantastiskt”, den möjligheten har vi känt till länge. Att folk skulle börja använda tekniken när den blev mer utvecklad och allmänt tillgänglig visste vi tidigt, vi var också gamla nog för att inse ”industrins” reaktion på förhand, eftersom vi alla kom ihåg debatten med kassettbanden på 1980-talet. Det här skulle innebära exakt samma sak, bara i en snabbare skala.

När folk kan skicka musik, filmer, datorprogram, spel och så vidare till varandra, då kommer de att göra så. Mycket riktigt, så blev det. Här infinner sig då frågan om hur man kan hindra det och svaret är enkelt. Det kan man inte med mindre än att förbjuda privat kommunikation!
Om någon utomstående skall kunna kontrollera att jag inte skickar upphovsrättsskyddad information i detta mejl till dig, så måste de läsa detta mejl. Därför kokar hela fildelningsfrågan ned till: Tillåt privat kommunikation eller behåll upphovsrätten som idag.

Det är också från detta som piratpartisternas vanliga argument ”de har inte förstått” härstammar. Det går inte att upprätthålla dagens upphovsrätt med mindre än att förbjuda privat kommunikation.
”Kan vi visa att vi gör faktisk skillnad?” Jag skulle inte tro att V kan göra det. Detta genom att alla vet att V inte skulle vara beredda att fälla en röd-grön regering på någon av Piratpartiets frågor, därmed blir alla fagra ord tämligen tomma i jämförelse med Piratpartiet, som tvärtom lovar att vara berett att fälla en regering. Skillnaden i principfasthet är närmast monumental. Folk vet att dessa informationspolitiska frågor är små i förhållande till vänsterns alla andra frågor. Mycket för att ”gammalpartierna” inte insett att grunden handlar om rätten till privat kommunikation, mere conduit (att inte skjuta brevbäraren) och så vidare. Alltså tämligen grundläggande rättsprinciper.
Fler och fler har ju också börjat tala om Piratpartiet som en medborgarrättsrörelse, vilket nog egentligen är tämligen korrekt. En vinkel av saken som inte ens piratpartisterna själva hade reflekterat över tidigare.