Förra veckan var det 20 år sedan Tadeusz Mazowieckis regering tillträdde i Polen. Det var på många sätt en historisk händelse då det var den första icke-kommunistiska regeringen i det forna östblocket. Den var inte vald i ett helt fritt val, då inte mindre än två tredjedelar av platserna i parlamentet var på förhand vikta åt kommunistpartiet och dess satellitpartier. Valsegern var desto mer förkrossande. Solidaritet tog hem samtliga mandat i underhuset och 99 av 100 i senaten (valet till senaten var helt fritt). Förödmjukelsen var total för kommunisterna, och avvecklingen av den reellt existerande socialismen påskyndades.

Kommunismens fall markeras av flera symboliska händelser, Det är Solidaritet i Polen, det är Berlinmuren, det är picknicken vid den ungersk-österrikiska gränsen. Många är de som gärna utnämner sig till dem som fällde den röda draken.
Men den reellt existerande socialismens fall berodde huvudsakligen på systemets inre motsättningar. Det togs helt enkelt också ett beslut att tillåta avvecklingen, och det beslutet fattades inte i Washington, utan i Moskva.

Kommunisterna hyste troligen in i det sista illusioner om att delar av systemet kunde förbli intakt. Ingen av dem, och förmodligen inte heller någon bland oppositionen kunde föreställa sig den hänsynslösa rövarkapitalism som komma skulle.
Firandet i Polen var så fyllt av häftiga politiska motsättningar, att det egentligen kom helt av sig och visar att baksmällan efter chockterapin på långa vägar inte har gått över än.