… verkar det som att damboxning äntligen blir en OS-gren. Visserligen med bara tre viktklasser, istället för fem som många hade hoppats på. Men ändå.
1988 var Sverige först i världen med att tillåta kvinnor tävla i amatörboxning. Damboxning innan dess var alltså inte bara undanskymt i största allmänhet – det fick inte existera, i alla fall inte i organiserad tävlingsform. I en intervju från åttiotalet påstod en svensk manlig tränare på fullt allvar att tjejers bröst inte tålde boxning. Det behövdes särskilda bröstskydd för att kvinnor skulle kunna utöva sporten.
Beskedet om damboxning som OS-gren fick inte heller enbart positiv respons. Sveriges OS-hopp i herrboxning, Naim Terbunja, sade nyligen till Aftonbladet att kvinnors inträde som OS-boxare kommer att förstöra sporten. Anledningen, enligt Terbunja, är dels att det innebär färre viktklasser för herrarna, som i dagsläget har elva klasser. (Att kvinnor fram tills nu har haft noll viktklasser tycks inte ha slagit honom.) Men också för att ”inte så många vill titta på damboxning”. Det är för det första inte sant. I exempelvis USA drar kvinnlig boxning en stor publik. Och ärligt talat, hur publikfriande är egentligen segling? Ingen har ifrågasatt dess status som OS-gren för det.
Det är inte svårt att ana sig till att somliga tycker det är hotfullt med kvinnor som sparras hårt, som inte bryr sig om en fläskläpp, eller som har större biceps än många män. Trots det har damboxningens framväxt inte gått att hejda. Idag innehar runt 200 kvinnor tävlingslicens i boxning i Sverige. Ett betydligt större antal utövar sporten som motionärer.
Med bakgrund till det vill jag rikta ett stort grattis till alla kvinnliga boxare världen över och mina välgångsönskningar om minst fem viktklasser för OS-boxare i framtiden. Förhoppningsvis behöver det inte dröja 25 år till.