En nyhetsartikel i Dagens Nyheter upplyste mig om att det har skett en statskupp i Honduras.

Texten var förbryllande men typisk för hur borgerliga medier konstruerar sin världsbild. Zelaya var häpnadsväckande nog inte avsatt utan ”ersatt”. Läsaren fick också intrycket att kuppen var legitim, eftersom den var beordrad av Högsta domstolen och Zelaya ändå skulle ha förlorat valet eftersom han ville ändra konstitutionen till sin egen fördel.

Nyhetsbevakningen under sommaren har balanserats. Vi har fått veta att den informella makten i Honduras, på klassiskt latinamerikanskt manér ligger i händerna på några rika familjer och på en amerikansk bananjätte, och att Zelaya via ändrad författning velat beskära deras inflytande.

Men DN:s politiska kultur är borgerlig och det var något med kuppen i Honduras som krävde att nyhetsbevakningen då och då måste högerredigeras. Den 7 juli benämns exempelvis kuppen i en rubrik med det neutrala ordet ”maktskifte”. Den 23 juli lyder rubriken. ”Den utkörde Hondurasledaren kan få åka hem”. Utkörd är en Jan Björklund-metod för stökiga elever och varför kallas Zelaya inte för president? Men den tydligaste markeringen återfinns den 21 juli, där ordet kuppmakare sätts inom citattecken och texten lyder: ”Zelaya var ingen populär president när han kastades ut ur landet den 28 juni. Under sin tid vid makten har han närmat sig radikala vänsterregeringar i regionen och distanserat sig från partibröderna i det liberala partiet. Många i Honduras är nöjda med att Zelaya är borta från makten.”
Den borgerliga politiska kulturen delar inte upp världen i demokrati vs diktatur, som görs gällande, utan i västvänliga regimer/politiker mot resten. Det kan få fruktansvärda konsekvenser, som att den israeliska staten kan begå ohyggliga illdåd mot det palestinska folket utan vidräkningar från omvärlden.
Men det tar sig också ibland rent parodiska uttryck, som i mediebevakningen av den så kallade orangea revolutionen i Ukraina där vi uppmanades heja på en korrupt skurk framför en annan korrupt skurk bara för att den senare kunde definieras som västorienterad.
Den borgerliga världsbilden kan ibland också leda till försåtliga DN-rubriker som ”Chavez styre splittrar Venezuela” (14/2 2009). Artikeln visade att vissa var för och vissa emot Hugo Chávez inför det kommande valet. Men folkomröstningars vara eller ej brukar även vi svenskar vara djupt oense om, utan att någon politiker får skulden för att splittra landet. Just ifråga om Venezuela nåddes i sommar nya höjder i politiskt hyckleri. Nyheten slogs upp att ”Venezuela skulle inte få köpa vapen av Sverige idag” (DN 29/7 2009). Jan-Erik Lövgren, ställföreträdande generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter, ser mycket allvarligt på att det svenska pansarvapnet AT4 kanske hamnat hos Farcgerillan i Colombia, via Venezuela.

På Svenska Freds’ hemsida läser jag att 1983, samtidigt som USA invaderade Grenada, gav den svenska regeringen tillstånd för provleveranser av AT4 . När USA 1989 invaderade Panama användes AT4, liksom mot Irak 1991. Parallellt med den amerikanska krigsuppladdningen inför Irakinvasionen 2003 slöt svenska företag varje månad nya krigsmaterielkontrakt med USA. Till Irakkriget bidrar Sverige, förutom med pansarvapnet AT4 också med granatgeväret Carl Gustaf, artillerigranaten Excalibur och kikarsikten till maskingevär. Efter Irakinvasionen har den svenska vapenexporten till den amerikanska armén mer än fördubblats.
Frågan är förstås varför en demokratisk vald president är ”ersatt” och inte ”avsatt”. Varför AT4:or får exporteras till USA:s invasionsarmé men inte till Venezuela. Vad själva grunden är för den borgerliga världsbilden. I Dagens Industri (31/7) finner jag svaret. Sveriges handelsminister Eva Björling citeras i en braskande rubrik: ”Irak är en enorm guldgruva för svenska företag”.

Ann Charlotte Altstadt