När Flamman intervjuar Mian Lodalen är hon mitt i förberedelserna inför Pride. Hon kommer bland annat att göra scenintervjuer med Sissela Kyle och Maria Sveland om årets Pridetema, hetero.
– Jag ska göra en ”Egalias döttrar” och fråga dem alla stolliga frågor jag har fått från heterosexuella journalister, som ”Hur gör ni egentligen?” eller ”Om du skulle kunna ta ett piller som gjorde dig heterosexuell, skulle du göra det då?”

Temat hetero har fått kritik från en del håll. En del tycker att alla andra veckor på året har heterotema och undrat varför inte Pride kan få vara vikt åt HBT-personer.

– Jag är nog mest förväntansfull inför temat, det ger en möjlighet att sätta fokus på heteronormer, säger Mian Lodalen.

Normer överallt

Jag läste en krönika av dig där du beskrev hur du en gång gick på Pride klädd och sminkad som en man och blev väldigt illa bemött. Finns det normer även inom HBT-världen?
– Oh ja, massor! Det finns en tydlig hierarki, särskilt inom bögvärlden skulle jag vilja säga. Dels finns klassfrågan, det finns ett hårt tryck på att vara välbeställd, ha ett snyggt yttre och vara framgångsrik. En homosexuell man som bor i någon liten håla och jobbar inom hemtjänsten har inte samma status. Sedan har också maskulina män högst status, den heterosexuella mannen är ofta norm. Jag upplever inte att det är lika hårt tryck på kvinnor som lever med kvinnor.

Apropå klass, hur tycker du att vänsterrörelserna behandlar HBT-frågor?
– Det beror ju på vad du menar med vänsterrörelse, men överlag tycker jag ändå att de här frågorna är på agendan. Mian Lodalen nämner Vänsterpartiet som hon tycker tidigt har lyft frågor om HBT-personers rättigheter, men även Miljöpartiet och till viss del Socialdemokraterna.
– Idag tycker jag nog Feministiskt initiativ är det parti som bäst driver HBT-frågor. Sedan finns förstås en mossig vänster också som inte förstår vidden av de här frågorna.

Partnerskap milstolpe

Vi börjar tala om hur samhället förändrats till att bli mer tolerant mot HBT-personer. Mian Lodalen beskriver en nästan revolutionerande utveckling.
– När jag kom ut 1977 var jag sjukdomsstämplad, sedan dess har det hänt otroligt mycket. Det gör mig glad, men samtidigt lite ledsen också. Jag tänker på personer jag känt som tagit livet av sig för att de inte orkat leva som homosexuella och jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och viska ”kämpa på lite till, allt kommer bli bättre”.

Kan du se någon milstolpe för den ökade acceptansen?
– Jag har aldrig varit någon förespråkare för äktenskap. Men när partnerskapslagstiftningen kom till och jag började bli bjuden på bröllop där brudparets föräldrar och mormor och morfar kunde samlas och fira något som var sanktionerat av samhället, kan jag ändå se att det betydde väldigt mycket. Samtidigt finns det fortfarande mycket fördomar och diskriminering att arbeta mot.

Mian Lodalen hänvisar till en undersökning som Vårdförbundet gjorde 2004 bland studerande på vårdutbildningar.
– Det visade sig att en tredjedel uppgav att de helst inte ville vårda HBT-personer.