Är det rätt med en rödgrön regering? Efter en vecka i Almedalen är jag långt ifrån övertygad.
Och jag är inte ensam. Det finns fler inom V, S och MP som tvivlar på att de tre partierna borde gå fram som ett.

Frågan man måste ställa sig är om det är sunt att inför 2010 års val göra Sverige till ett två-blockssystem där valet mellan sju partier reduceras till två? Finns det inte en risk att om alla låter som socialdemokrater så förlorar alla på det, speciellt de två partierna som inte heter det? Kan vi verkligen ignorera att vänsterpartier runtom i Europa utrotat sig själva efter liknande regeringsexperiment?
Tittar vi på andra vänsterpartier i Europa har deras erfarenhet av att leka regering haft väldigt negativa utgångar. Franska Kommunistpartiet och Italienska Rifondazione Comunista, som vänsterpartiet sitter i samma grupp med i EU-parlamentet, har i stort sett försvunnit från den politiska kartan. Varför Vänsterpartiet kommer undgå ett sådant öde borde partiets ledning förklara.

För att alliansbygget ska fungera måste kritiken mot socialdemokratin och facket helt och hållet försvinna. Det märks redan och det är förödande för ett parti där många är medlemmar just för att de växt upp i socialdemokratiska hem och ville något annat, något mer. De ville vara medlemmar i ett parti som tror på socialismen, på en grundläggande förändring av klassamhället. Nu blir de sossar ändå.
Lars Ohly har sagt att regeringsalternativet ska göras upp i öppna rum, till skillnad från borgerlighetens slutna, men ger inget exempel på hur det ska gå till. I ett vänsterparti så litet där ingen bryr sig om intern kritik och med ett socialdemokratiskt parti så toppstyrt och internt kontrollerat att förändringar tar enorm tid. Är det då verkligen klokt att så tidigt lova något som man inte kommer att hålla?

Politiken flyttas till mitten, det har varit tydligt på de politiska talen i Visby. Och om vi alla ska bli sossar vad är det som säger att inte folk hellre röstar på det riktiga än fejkvarianten – Vänsterpartiet?
Jag har varit på Almedalsveckan och när jag har vädrat min skepsis så har en efter en sagt – det går inte att göra något annat. Det finns bara en väg att gå.
Jag trodde vi var kritiska till den enda vägens politik?