Sverige avskaffar värnplikten i fredstid. Det föreslår majoriteten i Utredningen om totalförsvarets framtid.

Principiellt sett är det en av de största förändringarna för svensk säkerhetspolitik.
Den moderna, allmänna värnplikten får sin mening och legitimitet i en förståelse av nationell suveränitet som är uppburen, inte av regeringsmakten, utan av folket i gemenskap.

Denna princip kommer i kläm, när man vill underlätta uppfyllandet av ett växande behov av militära insatser hos EU och genom angreppspakten Nato. Utredningen konstaterar att ”genom medlemskapet [i EU] är vi en del av en politisk allians, grundad på en värdegemenskap och ömsesidig solidaritet”. Sveriges övergång till ett ”insatsförsvar” innebär med utredningens egna ord att ”sannolikheten för att våra förband ska bli insatta i väpnade stridssituationer är långt större än förr.”
Om den grundläggande uppgiften för militären inte ska vara att försvara landet mot angrepp, utan istället att bidra till att uppnå politiska mål i fjärran länder, kräver det en ändring i såväl prioriteringar som rekryteringsbas.
I utredningen nämns pliktskyldigt fredsbevarande FN-insatser. Men Sverige har operativt sett framgångsrikt bidragit till sådana insatser under lång tid, med bas i pliktsystemet. FN-insatserna har också allt mer kommit i skymundan för exempelvis Afghanistan-missionen, som genomförs under Nato-befäl och med USA:s strategiska och taktiska behov som motor.

Men kan ovilja mot en sådan utveckling motivera besväret att kalla massvis av unga män – och det bör naturligtvis också gälla kvinnor – till mönstring? Är det riktigt att för den osannolika eventualiteten att landet skull angripas, plocka ut vissa av dem för att ta i anspråk månadsvis av deras liv?
Ja. Dels för att detta är det bästa sättet att förbereda den mycket speciella uppgift som ett totalförsvar skulle innebära. Den bredare rekryteringsbasen ger ett mer allsidigt och kompetent försvar i kris och krig – det visar också erfarenheter från FN-tjänstgöring. Officerare i försvaret blir bättre på sådant som bör vara deras uppgift, om de fungerar i ett system med ständig upplärning på grundnivå.
Militära system tenderar vidare att bli slutna. Värnplikten bidrar till att motverka de samhälleliga farorna med detta. Avskaffandet leder till att insynen i och kunskapen om hur ett försvar av Sverige organiseras, reserveras för en liten grupp. Redan i utredningen föreslås att alla tjänster i försvarsmakten ska bli säkerhetsklassade.

Den svenska militärens de facto-underordning till Nato och EU, är dessutom ett direkt hot mot fred och säkerhet i Sverige. Regeringen betonar ”den transatlantiska relationens styrka och ökade betydelse”, som sägs handla om ”delade värderingar”. Den konkreta manifestationen av dessa värderingar har varit bruk av våld för att säkra oljetillgångar, nykolonialt statsdrivande och normalisering av tortyr. Världen blir inte fredligare av det. Och svenska flaggor som vajar runt dessa expeditioner inverkar menligt på Sveriges anseende och trygghet.
Det är fullt möjligt med en annan försvarsdoktrin. Man kan prioritera en modell där betydligt fler går igenom en säkerhetspolitisk beredskapsutbildning, varav en del också med vapen i hand. Det kräver mindre av grandiosa vapensystem och en renodling av internationella insatser till FN-regi. Ska dagens situation kunna ändras någon gång i framtiden, måste alternativen börja diskuteras seriöst redan idag. I praktiken har också en slapp och pseudopacifistisk hållning till försvars- och säkerhetsfrågor på vänsterkanten, försvagat motståndet mot dagens farliga utveckling.

Ali Esbati