Irländskan Anne Enright fick 2007 Bookerpriset, den prestigefyllda brittiska litterära utmärkelsen, för sin roman Sammankomsten.

De är en sorts familjehistoria som omspänner tre generationer i Dublin sedan 1925.
Romanen är uppbyggd av en rad scener, som ofta får olika alternativa handlingar. Inbillningar och fantasier får ett eget liv genom det förflutnas filter och minnets alla dunkla lager, där dikt och verklighet är svåra att skilja åt. Huvudpersonens relationer med de många familjemedlemmarna belyses från olika vinklar som i ett prisma. Det som binder ihop handlingen är en brors självmord, och familjens sammankomst i samband med det. Det är mörka hemligheter som kommer upp till ytan, märkliga skambelagda beroenden, och inte minst sexuella övergrepp. Som huvudpersonen Veronica lakoniskt konstaterar: ”Det förflutna är ingen lycklig plats”. Fram träder en tragisk bild av ett ödelagt liv präglad av rädsla, kontaktlöshet och ouppklarade minnen. Kvinnoperspektivet är mycket starkt, och några män med försonliga drag finns inte i sikte, inte ens den saknade brodern är egentligen något vidare trevlig.

Anne Enright skriver en precis, glödande prosa med en stundtals smärtsam konkretion. Hennes stil utmärks också av en mild cynisk humor och en finstämd symbolik.
Ändå får läsaren aldrig riktigt grepp om personerna. De saknar fast förankring i den irländska verkligheten. Åttio år av Irlands historia och kultur försvinner spårlöst, vilket är märkligt med tanke på att det inte fattas yttre dramatik i landets historia under den tiden. Irland genomgår också en påtaglig förvandlig av vilken det syns mycket litet i romanen.

Boken är mycket personlig, men alltför klaustrofobisk. Till det bidrar ytterligare att personerna saknar kött och blod, de har inget politiskt, ekonomiskt och socialt sammanhang, utan förlorar sig i ett terapeutiskt töcken.
Synd på en sådan fin språklig stilförmåga.