Det är inte ofta man håller med gnällhögerns klagovisor om att svenskarna blivit sossifierade och mesiga.
Men nu har vi sett femtielva rättsfall där någon elev stämmer arslet av skolan för något som man förr skulle diskuterat i utbildningspolitiska eller sociala termer. Vi har läst hundra löpsedlar om kränkta kändisar och följt Nogger Black-debatten – och åtminstone jag har tröttnat. Och plötsligt verkar en boktitel som Ingen tar skit i de lättkränktas land vara en rätt hyfsad sammanfattning av läget.
Tydligast illustreras det av den nya diskrimineringslagstiftningen som varit i kraft sedan årsskiftet. Vi talar om en lag som ställer den subjektiva upplevelsen i centrum – ”om du känner dig diskriminerad, så är du diskriminerad” – inte objektivt mätbara kriterier.
En fullständig livsfarlig syn. Detta trams har vuxit fram, påstår jag, parallellt med att socialdemokratin övergivit den generella synen på världen och politiken som försök att förändra verkligheten.
Där man sade ”alla kan inte alltid vara nöjda, men vi driver en politik som gynnar de flesta”. I stället har vi fått en kader av Mona Sahlin-mångfaldspengar, jurister och godhetsapostlar ur medelklassen, som lever på att det produceras larmrapporter där minsta skillnad mellan grupper och individer medialt kan förstoras upp till världskatastrof.
Ifall tiotusen ungdomar är fattiga rycker man uppgivet på axlarna. Om hundra av dem organiserar en protest ignoreras den. Men om en enda upplever sig kränkt på någon grund, då kan hela apparaten gå igång. Då ska det jagas upprättelse gentemot den som fattade det omedelbara beslutet. (Grattis, 200.000 i skadestånd – men lika arbetslös och i samma ruttna bostadsområde…)
I jakten på subjektiv millimeterrättvisa dör samtidigt tanken om social interaktion; tanken om ett samhälle där man ger och tar som människa, och helt enkelt förmår acceptera att saker ibland inte går som man vill.