Jag träffar Carlos på ett flyg med destination Chile. Han ska ta farväl av sin cancersjuka bror. En bror som räddade hans liv en septemberdag 1973. En bror som var militär med högerövertygelse.
Carlos historia påminner om andras. Ung, politiskt aktiv, med tiden ifrågasatt, misstänkliggjord. Och en dag en fara för samhället. Hans bror varnade: ”Du kan inte vara så högljudd med dina åsikter”. ”Folk har ögonen på dej”. Men för Carlos var politik viktigt. Han ville påverka historien. Kämpa för det han trodde på. Så kom dagen när hans bror sa ”nu tar dom dej snart. Du måste fly”.
Och han flydde. Liksom 30 000 andra chilenare. Mot ett okänt land. Sverige. Men politik förblev viktigt i det nya hemlandet. Carlos jobbade på SL. Han var fackligt engagerad. Han drev frågor om skäliga rasttider, om semester och lönevillkor. Var aktiv i Chilekommittén. Gick på första majtåg. Lärde sina barn grunderna om demokrati och frihet. Berättade vad han lämnat.
Men det är alltid en underlig känsla att återvända till Chile. En tomhetskänsla uppenbarar sig när han når huvudstaden, dess blanka skyskrapor och kolonialhus med pelare på verandorna. Exotiskt. Välklätt, stressigt, mobilt och laptopsnobbigt. En stad mitt i karriären. Ett land där många ser den socialistiska kvinnliga presidenten som en onödig bromskloss, nu när det går så bra för Chile. Han talar om prylhysterin som brer ut sig. Här finns inte längre plats för vänsterpolitik eller mapucheindianer och storstäderna bärs upp av ljushyade resliga europaättlingar.
Men framförallt finns här ingen referens till historien. Till de tusentals som hölls fångna på Estadio Chile, de 3 500 som dödades, de 1 500 som bara försvann, eller de tusentals som torterades. För att de hade en tro. Eller bara fanns på fel plats.
För Carlos är det inte okomplicerat att återse dem som stannade kvar. De som antingen föraktfullt undrar vart han tog vägen när kampen hemma pågick som hårdast. Eller de som uttråkat frågar, hur han orkar tjata om detta fortfarande, det är ju så länge sen.
Men ska man avfärda historien, uppoffringarna, riskerna man tog i avsikt att skapa en bättre framtid? I en tid när man mäter lycka i materiell välfärd som glänser i ansiktet på besökare i Chile. Rensopade trottoarer. Märkeskläder i skyltfönstren. Tomás Moro-avenyn som leder till La Moneda-palatset där Allende dog, är idag kantad av samma träd som sett blodet flyta. Vad som är viktigt kan vi själva välja. Komma ihåg, avspisa eller glömma.
