FÖR ÖVRIGT… … är jag nog inte ensam om att vara uppgiven över apatin bland många potentiella väljare inför EU-valet den 7 juni.
Nyligen var jag i Italiens vänsterfäste Livorno i Toscana. Partito della Rifondazione Comunista (PRC) hade en permanent manifestation mitt i stan för upplysning om valet. Till sena kvällar hölls föreläsningar på öppen gata. Partiet ställer upp som det vänsterradikala alternativet i juni. PRC har fem ledamöter i parlamentet. Italien har näst flest platser att fylla, tack vare en stor befolkning. Trots detta inflytande har Vänsterpartiet i Sverige varit mer framgångsrikt i EU-val på senare år.
Den stora utomparlamentariska vänstern i Livorno är inte lika engagerad. På affischeringsområden har autonoma med stora sprayade bokstäver manat väljare att rösta på en spelare från det lokala fotbollslaget. Spelaren ifråga är varken italienare eller politisk, men enligt de autonoma ändå det bästa alternativet. Detta i ett land med mer att säga till om i parlamentet än oss.
Kanske är det med bakgrund av detta vi ska förstå att den svenska vänstern inte tycks kunna massmobilisera i EU-valen. Omröstningen i juni är inte obetydlig, men det krävs att alternativ till högerhegemonin i EU ser igenom systemet och arbetar utifrån det. Med en kraftigt EU-kritisk linje och utan valrörelser som följer systemets flöjtspel hade den svenska vänstern kunnat ta Junilistans roll och röster från förra valet.
EU-politik handlar inte bara om att tycka rätt i sakfrågor. Parallellt med bra åsikter måste man även bedriva en systemkritik som gör att Vänsterpartiet kan utnyttja sin roll som det enda etablerade partiet som är starkt EU-kritiskt. Trots öppet mål tycks tycks vår vänster inte vara kapabel att utföra radikal systemkritik. Därför kan fotbollsspelare även i Sverige vara mer lockande alternativ än politiker den 7 juni.
