Svängdörrarna mellan EU-kommissionen och storföretagens lobbyorganisation Business Europe fick oljas väl, när kommissionen 2004-2006 utarbetade meddelandet Global Europe som anger kursen för EU:s externa handelsförbindelser.
Några representanter från fackförbund, sociala rörelser eller miljörörelser släpptes inte in, däremot var handelskommissionär Peter Mandelsson så mån om att gå storföretagens intressen till mötes att näringslivets företrädare Philippe de Buck tog sig friheten att utnämna Mandelson till EU Ambassador for Market Access around the world.
– Jag tror han var nöjd med sin nya titel, sade de Buck om den saken. Åtminstona tog han sin ”nya plikt” mycket seriöst.
Verkligen mycket seriöst. Global Europe är rena murbräckan i de förhandlingar om ekonomiska partnerskapsavtal som EU driver mot länder i Latinamerika, Afrika och Asien. En våt dröm för multisarna, men hårt kritiserat av biståndsorganisationer och NGO:s.
I praktiken handlar de handelsavtal som nu framförhandlas i vårt namn mer om ovillkorlig kapitulation än om partnerskap. Det är ekonomisk terrorism: EU förbjuder partnerländerna att skydda framväxande industrier, föreskriver avreglereringar av tjänstesektorer och avskaffande av alla statliga import- och exportrestriktioner, framtvingar hårdare upphovsrättsregler, med mera. Det är kort sagt en ren nyliberal politik som hotar miljön, underminerar strävan efter matsuveränitet och fördjupar orättvisorna.
Om detta brott, som sker med vår egen regerings uttalade stöd, sägs ingenting i den pågående valrörelsen. Istället får vi en tävling i infantilisering av den politiska debatten. ”EU är fred och kärlek” utropade en folkpartist från scenen i Nordstan häromdagen. Folk tittade förbluffade på varandra under några sekunder i fredagsrusningen. Kom se politikerclownerna dansa! Tryck på en knapp och de kan tala i oändlighet om allt utom den föreliggande Europeiska Unionen och dess roll i världen. Som kritiker och motståndare blir man gång på gång surkarten i sammanhanget.
”Gnällspikar” var det visst något parti som kallade oss. Det är mycket roligare att säga ja trudelutt tjohej och titta åt ett annat håll medan den överstatliga makten i det tysta växer sig alltmer potent i det fjärran Bryssel. Vad den hittar på med Afrika vet väl inte vi. Men bra måste det vara, helt säkert. Kom inte här med några konspirationsteorier!
