Man sätter sig på Grand Place i Bryssel och ser genast att det är världens häftigaste torg. Här satt Marx och Engels på fiket i hörnet och snickrade ihop sitt manifest.

Hit kom Marlow – ni vet kapten Marlow från Mörkrets hjärta – för att ta värvning på båten som förde honom upp längs Kongofloden. Han beskrev staden som vit och sluten med en rad blinda fönster.

Här regerade kung Leopold. Man kan fara ut till Kongomuseet där han prisas för att ha lyft de svarta ur mörkret. Det var den gärningen som Marlow råkade få syn på. Civiliseringen gick till så att belgarna samlade på avhuggna händer.
Man sitter på torget tillsammans med kung Leopolds vålnad.

En bit bort på Slaktarnas gata drunknar man i mat och hyllar Europas överflöd. Man doppar fötterna i hela sjöar av vin och klättrar över smörbergen.

Hit kom jag för länge sen just innan vi skulle rösta om EU. Jag träffade en svensk ambassadör som förklarade det storslagna projektet. Europa hade länge lidit av ”the european sclerosis”, sa han. Europa var en sjuk, gammal man som inte längre förmådde producera välstånd.
Varför? Jo, i till exempel USA hade man kanske två fabriker för tillverkning av en produkt – säg bildäck – medan vi i Europa hade tjugo. Det var hög tid att samla resurserna, förklarade han.
Bygga monopol, föreslog jag.
Jo, ja, kanske inte just monopol men… okej, vill man uttrycka saken på det sättet så varför inte.
Vi skulle bli större, starkare och bättre. Det var hela grejen. Vi skulle stå emot USA. Sen slängde man in längtan efter fred också.
Men demokratin, undrade jag.
Jo, ja, det blir förstås ett underskott, medgav ambassadören. Man kan ju inte få allt.
Men det skulle nog reda upp sig med den saken också. Varje dag säger politiker till oss att vi måsta rösta. Jag hör de övertalande maningarna, bevekande, ibland gråtmilda och ibland liksom uppsvällda av inre spänning. Snälla, snälla, snälla är budskapet.

Men folk bryr sig bara måttligt och de som brukar kallas de pratande klasserna är bekymrade.
Folk fattar inte sitt eget bästa.
Jag lyssnar på Peter Wolodarski. Han har blivit politisk chefredaktör på Dagens Nyheter och nu deltar han i radions God morgon världen-panel. Det är söndag morgon och en gammal kråka sitter ute på gräsmattan och äter av något obeskrivligt utanför mitt fönster.
Det är viktigt med EU, säger Peter Wolodarski. Parlamentet har stort inflytande.
Hur stort?
Man hör hur han liksom djupandas från magen. Det kommer en massa luft och sen blir rösten lite ljusare och jag tänker på unga pojkar som en gång sjöng lovsånger över himlens härlighet i mörkrets hjärta.
EU-parlamentet, säger han, har medbeslutanderätt i sjuttio procent av de ärenden som behandlas.

Oj, tänker jag. Så mycket.
Jag plockar bland stavelserna. Kanske hörde jag fel. Tänk att nån har gett parlamentet hela sjuttio procents medbeslutanderätt.
Och, fortsätter han och låter rent av segerviss, i resten av fallen, trettio procent, har parlamentet samrådsrätt.
Kan man tänka sig. Så generöst! Marlow stirrade på alla blinda fönster i den vita staden men staden ville inte tala. Jag tänker mig att Peter Wolodarski deltar i samma drama och att det handlar om hanteringen av odöda.
Upp trälar, nu går vi till valurnorna. Från ljuset stiga vi… ja vart då?