För 30 år sedan störtade sandinisterna i Nicaragua den avskyvärde diktatorn Somoza.

Ett ambitiöst reformprogram inleddes med satsning på fattigdomsbekämpning, sjukvård, utbildning och lika rättigheter för kvinnor.
Ur tomma intet skapade USA en gerillarörelse, contras, som finansierades av knarkhandel och vapenförsäljning till Iran (!). Allt i strid med internationella överenskommelser och amerikansk lag.
Contras’ hänsynslösa terror och amerikanska dollar segrade till sist, och den borgerliga oppositionen tog över 1990.
Efter 15 år av nyliberala excesser fick det nicaraguanska folket nog, och inte ens alla dollar som pumpades in kunde 2006 stoppa sandinistledaren Daniel Ortega från att vinna presidentvalet.
Högeroppositionen försökte sin vana trogen att sabotera demokratin genom påhittade anklagelser om valfusk. Med USA:s stöd.
Men det var en annan Daniel Ortega som nu hade blivit president. Hans politiska program var betydligt mer återhållsamt, han var uttalat kompromissbenägen, framför allt gentemot den mäktiga katolska kyrkan. Det mest iögonfallande, och för många upprörande, är det totala abortförbudet.
Är Ortegas agerande bara taktiskt betingad för att undvika att gå samma öde till mötes som 1990? Och hur långt får man kompromissa med sina ideal för att uppnå vissa konkreta politiska mål?
Det är en fråga som kräver sitt svar – inte bara i Nicaragua.