Vi kommunkramare ute i landet förväntas om statsbidragsökningen säga antingen att det var ynkligt lite, men det lilla var ändå välkommet alternativt att det var välkomna satsningar, om än att man hovsamt önskat sig mer. Partifärgen bestämmer variant. Min erfarenhet är att allmänheten möter alla dessa förväntade kommentarer med breda gäspningar. Nu kanske denna mer rituella trandans mer är till för den inre missionen i partierna, det vill säga att man ska säga det förväntade på det att igenkänningen och tryggheten ska öka. Men med tanke på hur medlemskadrerna i alla partier krympt så blir ju målgruppen ganska liten. I alla fall jämfört med den stora del av medborgarna – väljarna! – som ser på detta utifrån.
Jag vet inte. Vi i Fagersta har inte budgeterat för en evig högkonjunktur, riktigt den kolartron på en krisfri kapitalism har vi inte. Eller på statens hjälp heller, för den delen. Vi har därför tagit höjd för att intäkterna kan vika och tror oss kunna rida ut stormen hyggligt väl med egna medel. För oss täcker det föreslagna statsbidraget 2010 cirka en femtedel av den hittills kända minskningen av skatteintäkterna.
Visst hoppades vi på en större ökning, men våra kommentarer är ganska hovsamma ändå. Dels har vi lokalt inte överblicken över hela statsbudgeten och vilka prioriteringar det vore rimligt att göra. Dels vet inte vi hur man på nationell nivå allra bäst hanterar en sådan här kris. Men det känns tryggt att så många vet så säkert vad som ska göras, dock lite oroande att man det är så helt olika saker man är tvärsäker på. Jag säger som Tage Danielsson, utan tvivel är man inte klok. Det kan bero på våren.
