… fälldes nyligen SLU för diskriminering efter att män getts större chans än kvinnor att komma in på veterinärprogrammet. Den positiva särbehandlingen, med syfte att råda bot på kvinnodominansen, gjorde att det var så gott som omöjligt för kvinnor som sökte med folkhögskolebetyg att komma in, trots toppbetyg. Domen kommer att utgöra ett viktigt prejudikat för framtiden, då lagen är tvetydig kring frågan om positiv särbehandling.

Vad jag helt saknar i de ofta upphetsade diskussionerna om särbehandlingens vara eller icke vara är en distinktion mellan de grupper som särbehandlas in. Jag tycker att domen mot SLU var riktig. Men det betyder inte att jag tycker det var riktigt att fälla Uppsala universitet, som kvoterade in invandrare till juristlinjen på bekostnad av svenskfödda.
Anledningen: medan män knappast är utsatta för en strukturell diskriminering som minskar deras chanser att bli veterinärer så har invandrare – på grund av rasistiska samhällsstrukturer – mindre chans att bli jurister än svenskfödda.

Det kan tilläggas att det också finns en viktig demokratisk poäng i att juristkåren speglar folket i ”etniskt” avseende, medan en könsblandad veterinärkår känns som en mer krystad demokratisk faktor. För mig måste dock positiv särbehandling av till exempel sökande till en utbildning främst ses som en motkraft mot strukturell diskriminering av dessa sökande. Det handlar om rättigheter, inte om att vi ska få till stånd en mysig könsfördelning eller funktionell multikulturalism.
Diskrimineringslagens diskrimineringsförbud ”hindrar inte åtgärder som är ett led i strävanden att främja jämställdhet mellan kvinnor och män”. Jag skulle önska att de som fällde SLU till att börja med hade klargjort att ”jämställdhet” inte handlar om jämn könsfördelning.