Det som hände under Stoppa matchen i Malmö visade återigen vänsterns splittring. Efter Göteborgskravallerna 2001 viss­te inte den etablerade vänstern om den skulle fördöma de autonoma eller polisledningen.
Sedan dess vacklar man.
Den autonoma vänsterns aktiviteter ligger ofta närmare gränsen för polisens maktut­övande och har därför erfarenhet av dess olika strategier för att hantera manifestationer. Dessa erfarenheter kan den övriga vänstern använda sig av i sin analys och parlamentariska kontroll av polisens arbete och befogenheter.

Polisens strategi för att bekämpa konfrontationer fick motsatt effekt i Göteborg 2001. En politiskt tillsatt utredning, Göteborgskommittén, förklarade att polisen borde satsa på att utveckla dialogmodellen.
På Linköpings universitet fanns forskargruppen Forum för organisations- och gruppforskning, FOG. När polisen urskiljningslöst attackerade alla gav det upphov till att fler rycktes med i konfrontationerna mot polisen, menade FOG, och med den nya taktiken måste polisen förstå hur dess ingripanden påverkar händelseförloppet.
Rikspolisstyrelsen beslöt 2004 att upprätta en nationell Särskild polistaktik, SPT. De punktmarkerar brottsmisstänkta, för att sedan gripa dem efter att folkmassan upplösts. Dialoggrupper har upprättats i Göteborg, Stockholm och Malmö. Målet är att försöka få arrangörerna att se manifestationen som en gemensam angelägenhet som skall hanteras i samråd med polisen.
Polisen i Stockholm har testat att införa en skala för konfliktnivåer som motsvaras av en insatsnivå. På de allvarligare skalorna struntar man i ”kvalitativa” ingripanden, utan går tillbaka till massgripanden, insäckningar och att bussa bort aktivister.

I Malmö har en lokal variant av SPT uppstått. Piketpolisen struntar i att använda sig av dialog, vägrar betrakta sammankomster som grundlagsskyddade och tar inte hänsyn till varslade fackliga stridsåtgärder. Istället försöker de lagföra så många som möjligt.
Petter Larsson skriver i Efter Arbetet den 12 mars: ”Polisen verkar lyckligtvis ha insett att den nya särskilda polistaktiken, som går ut på att undvika att trappa upp spända situationer, faktiskt fungerar. Även om man i strid med denna taktik också hade hästar och hundar på plats /…/” En sådan analys utgår från att hotbilden i huvudsak utgörs av de autonoma.

Att civilpoliser fotograferade och filmade demonstranter, att piketbussar och mängder av kravallutrustad polis med hästar och hundar mötte upp och att demonstranter som fredligt var på väg hem säckades in, tillhör tydligen inte hotbilden. Ledningen för Stoppa Matchen verkar dela den analysen, vilket betyder att polisen lyckats med att få arrangörerna att se manifestationen som en gemensam angelägenhet.
Jytte Guteland, SSU, utropade att S, MP och V måste ta i hand på att aldrig släppa in de autonoma i ”våra” demonstationer igen. Per Garthons (MP) koleriska utfall mot ”de våldsamma autonoma” verkar inte veta några gränser.
Patrik Strand (V) kritiserar Flamman den 19 mars 2009 för ensidig rapportering från Stoppa Matchen. Chefredaktör Lena Malmberg svarar att Jytte Guteland ”som ju inte är någon betydelselös person inom väns­tern, fick förklara varför hon agerade som hon gjorde /…/ vi betraktar oss även som Jytte Gutelands och övriga vänsterns tidning”. Anser Lena Malmberg att även den autonoma väns­tern tillhör ”övriga vänstern” och borde komma till tals i Flamman?

I Arbetaren/Zenit den 27 mars sträcker dock Petter Larsson ut en hand till de autonoma och menar att inkludering och dialog är vägen framåt. Jag håller med, hela vänstern vinner på gemensamma krafter.