Vargarvinter eller skitår, gäller upphöjt till tio, för Sveriges del. De träffande epiteten kommer från moderaterna och går in genom örat och stannar där. Vi förstår nämligen vad de menar.
På Arbetarrörelsens tankesemdja, AT, läser jag en analys över regeringens förda krispolitik. Utredningschefen Anne-Marie Lindgren slår fast att ”Moderaternas ovilja att ingripa mot den galopperande arbetsmarknadskrisen är svårbegriplig. Deras argument för att försvara handlingsförlamningen är ohållbara över gränsen för det irrationella” och att lösningen istället borde vara ”insatser direkt riktade mot att hålla uppe och bevara produktionskapaciteten i ekonomin”.

Det är svårt att inte hålla med Lindgren. Och vänstern borde under rådande omständigheter ha en hel värld att vinna, ändå cashar vi inte in det cred som vi i rimlighetens namn borde kunna få.
Och skulle man resonera logiskt borde borgarna kastas ut med huvudet före av en uppretad folkmassa, då allt som vanligt folk tjänar på raserats i grunden. Men det huvud som hinner före tillhör Wanja Lundby-Wedin och tillhör arbetarrörelsen.

Drew Westen heter en amerikansk psykoanalytiker som i boken The Political Brain visar hur den amerikanska högern vunnit val efter val, trots att människor i rationalitetens namn borde ha lagt sin röst på demokraterna, för det hade de rent levnadsstandardmässigt tjänat på. Men icke. Inte förrän nu med Obama. Vadi består knepet?
Westen menar att vänstern är för ”rationell” med sina duktiga siffror och omfattande fakta. Vi ska inte tro att väljarna på rent förnuftmässiga grunder kommer att göra ett överlagt val mellan två olika politiska åtgärdsprogram. Westen påpekar att vi inte funkar så; vi väljer inte vårt liv på det sättet.
Vem vinner?
Den kraft som kan mobilisera och kanalisera hopp, ilska, trygghet genom sin retorik. Den som talar till hjärtat och inte till hjärnan.
Vargarvinter eller skitår. Det går in i örat och vandrar nedåt. Retoriken når rätt kroppsdel, via blodomloppet. Hjärtat bultar.