Genom det brittiska imperiets koloniala aspirationer, fick irländarna se sig delade i en nordlig och sydlig autonomi.
Den irländska självständighetskampen hade tvingat britterna att släppa taget om öns södra del. I syd fanns en övervägande katolsk befolkning medan demografin i nord dominerades av protestanter. En uppdelning som senare i historien skulle komma att vålla mycket blodutgjutelse. En utdragen period med terror och sekteristiskt våld – kallad ”The Troubles” – blev motreaktionen på premiärminister Terence O’Neills reformism i Nordirland.
Mitt uppe i allt detta befinner sig den fängslade IRA-medlemmen Bobby Sands (Michael Fassbender) i Belfast 1981. I protest mot borttagandet av IRA-fångarnas politiska status samt den dagliga förnedringen, beslutar han sig för att organisera en hungerstrejk. Hungerstrejken blir kulmen på ett flertal andra tidigare protester. Där fångarna vägrade ge efter för systemets konformitet med att varken tvätta sig eller bära fängelseuniform.
För att bli hörd i ett samhälle som inte vill lyssna blir den egna kroppen enda utvägen för en sista protest.
I ett starkt möte med fader Moran (Liam Cunningham) skärskådas Sands övertygelser. Scenen är central i berättelsen och är okonstlat filmad. Just detta, tillsammans med den fantastiska dialogen, gör att scenen sitter kvar långt efter filmens slut.
Allt smälter samman i ett gripande och poetiskt bildspråk – långt borta från den konventionella formen med dess förutbestämda kameravinklar och klippteknik.
Michael Fassbender personifierar på alla sätt och vis Bobby Sands. En rolltolkning som utan några överdrifter borde gå till filmhistorien. Att steg för steg, sakta men säkert, bevittna hur Fassbenders kropp tynar bort ger en makaber känsla. Det porträtteras i en anspråkslös men dock gripande ton som rymmer en genuin djupsinnighet. Hunger är inte den första filmen att behandla ”The Troubles” men den är utan tvekan den allra mest vågade och fulländade skildringen som gjorts.