Pernilla Ström har gett småföretargnället ett ansikte. Hon skriver i sina kolumner i DN om sossar, skatter, byråkrati, krångel, och att det inte går att tjäna några pengar i det här landet. Det senaste inlägget handlar om sjukvården. Ström berättar som sig bör om några upprörande fall, där några stackars människor i behov av vård får vänta absurt länge.
Lösningen är förstås privatiseringar. Problemet är ”kvardröjande öststatsmentalitet”. Alltså inte enbart ”öststatsmentalitet”, utan kvardröjande sådan. Jag tror ni fattar.
Naturligtvis har Pernilla rätt att sjukvården i Sverige dras med en del problem, just väntetiderna är ett stort sådant, och jag skulle kunna bidra med några hiskeliga exempel själv. Men eftersom jag har en viss erfarenhet av öststatsmentalitet, inte minst på sjukvårdsområdet, ska jag berätta lite om hur det fungerade i Polen på 1960-talet.
Blev man sjuk ringde man (om man hade telefon, vilket förvisso många inte hade, då fick man masa sig iväg till grannen) till ”Akuten”. Den var geografiskt organiserad, med undantag för stora myndigheter och företag – polisen, militären, järnvägen, och andra. Där fick man tala med en sjuksköterska som bestämde prioriteringsordningen bland dem som ringde.
Det fanns uttryckliga instruktioner att prioritera barn i allmänhet, och spädbarn i synnerhet.
En normalsjuk vuxen behövde vänta i genomsnitt ett par tre timmar. Då kom det en läkare i en ambulansbil. Han, som ofta var en hon, undersökte patienten, ställde diagnos, skrev ut medicin, ordnade sjukskrivning (vid behov tog man naturligtvis med den sjuke till sjukhuset). Allt det här var helt gratis. Och tillgängligt för alla.
Och jo visst, det fanns ett pris att betala. Personalen var lågavlönad, inte för inte var läkare ett kvinnoyrke, sjukvårdsbiträden behövde mutas, lokalerna var ofta dåligt underhållna, det saknades spetsteknologi. Men då ska man komma ihåg att vi talar om ett land vars BNP vid den tiden gissningsvis var tio gånger mindre än Sveriges idag.
Men i Sverige idag har vi minsann inte råd. Skulle man föreslå ett system liknande det som jag har växt upp med skulle man avfärdas som utopisk, orealistisk, ansvarslös, och rent allmänt korkad.
Sjukvården i 1960-talets Polen var ljusår före vad Sverige och övriga Västvärlden – inklusive dagens Polen – mäktar mer än 40 år senare.
Kamrater, det är dags för mer öststatsmentalitet.
