Nästan alla jag känner pratar om Albert Einstein. Han är gubben som lipade och uppfann relativitetsteorin. Ni vet den där teorin som beskriver det krökta rummet och som uttrycks i att E=mc².
Jag älskar Einstein. När jag var fjorton köpte jag böcker om honom. Föredrog relativitetsteorin framför flickor. Den var sexig, tyckte jag.
Idag är det Einsteinhistorier som gäller. Typ. Det var tysken, rysken och Einstein. Inte Bellman för Einstein var smartare än Bellman. Han motsvarar allt vi önskar av ett geni. Förvirrad. Gränslös. Självupptagen.
Han var en sömngångare. Gud talade genom honom, säger fansen. Han trodde det nog själv.
Som när han diskuterade kvantfysik med Niels Bohr.
– Gud spelar inte tärning med universum, sa Einstein.
– Tala inte om för Gud vad han ska göra, svarade Bohr.
Fast ibland svek Gud. Som när Einstein spelade fiol. En amerikanska, Neysa Perks, besökte familjen Einstein i Berlin på 20-talet. Efter maten tog herrarna fram sina instrument och började spela Beethoven.
Först lät det nästan okej, men så slutade pianisten och undrade var i noterna Einstein befann sig.
– Sidan två, sista raden, sa Einstein.
– Oj, sa cellisten. Jag har bara kommit till första raden.
– Själv befinner jag mig på första sidan, sa pianisten.
Precis så gick det nog till när Einstein uppfann relativitetsteorin eller, för att ta ett annat historiskt exempel, när Johannes Kepler hittade formeln för planeten Mars bana. Hur Kepler bar sig åt är fortfarande ett mysterium. Himlen måste ha varit inblandad.
Sen for Einstein på föredragsturné i USA. Men han var trött på att prata och säga samma saker hela tiden. Vid ett tillfälle bad han chauffören att hålla föredraget.
– Vi byter, sa Einstein. Jag kör och du pratar.
– Det kan jag inte, sa chauffören.
– Men det är bara att läsa ur manus, sa Einstein.
Så blev det. Chauffören höll ett bejublat föredrag och den förklädde Einstein stod vid utgången och lyssnade iklädd chaufförens uniform och mössa. Då var det en man i publiken som ställde en följdfråga. Skulle professorn vilja förklara det där med… vad det nu kan ha varit?
Mannen i talarstolen blev förstås förtvivlad, men så fann han sig.
– Den frågan är så elementär, sa han, så till och med min chaufför kan besvara den.
Och det gjorde han.
Det bästa med Einstein är att man inte riktigt kan lita på honom. Han driver med mig när jag fånstirrar på den nya värld som han skapade. Som den där gången när han var professor vid ett litet tyskt universitet. Han bad sin assistent att dela ut månadens prov till studenterna.
Efter en stund kom assistenten tillbaks och var bekymrad.
– De här frågorna kan vi inte dela ut, sa han.
– Varför då, undrade Einstein.
– Därför att det är ju samma frågor som förra månaden.
– Ja, sa Einstein. Men jag har ändrat på svaren.
