Darulaman Wat heter vägen som löper spikrakt genom en stadsdel som sköts sönder och samman av mujaheddins krigsherrar och som här slutar tvärt mot berget Asamayi Wat, ett av Kabuls landmärken. Det når över 2.000 meters höjd och kröns av en dunge tv-master.

Åt andra hållet stöter vägen på det gamla kungliga slottet Darulaman, som idag är en ruin och ett avskräckande minnesmärke över de brutala striderna, men som ännu för bara ett kvartsekel sedan stod som stolt symbol för den nya, moderna livsstilen som infördes under kung Amanullahs förödande ”europeisering” av huvudstaden på 1920-talet. Från något av sina hundratals fönster kunde kungen och hans ”skandalöst nog obeslöjade” drottning Soraya se just det här berget. Det lilla musgrå tornet som står mitt framför den långsträckta vita byggnaden vid vägens slut restes till åminnelse av en nuristansk general som förgäves försökte hindra kuppen mot kung Amanullah 1929. Nu står det rumphuggna tornet och det sönderskjutna slottet i varsin ände av Darulam Wat och tiger modstulet. Tänk om stenar kunde klaga!

Klippbranten täcks av ett pussel av hus utan ordning; inga ordentliga gator, inga träd, inga gårdar eller hotell, inget att spela monopol om. Bara stigar som ser ut som smutsstreck och tårränder, hus som klättrar i den spröda, gråbruna klippan, klamrar och nyper sig fast i varandra som krabbor i en hink, bara sand och sten. På bilder från Kabul före krigen syns inte många hus i bergsbranterna. Idag finns det inte många fläckar kvar att bygga på, de flesta branter är klädda, bara de lodräta stupen är fortfarande kala. Det är svårt att förstå hur denna enorma konstruktion kan klara sig under häftiga regn eller i intensiv snösmältning.
Här uppe finns inga vattenledningar, inga brunnar, inget avlopp. Men det hänger tvätt framför vart och vartannat hus.

Parabolantennerna på några av husen vittnar om ”civilisationen” i denna klätterstad, men någon elektricitet finns naturligtvis inte. Bränsle till generatorn får de som har sådan bära upp själva, liksom allt annat livets nödtorft som mat, kol/ved/fotogen, och vatten. Nödens lag är att aldrig gå upp och hem utan en dunk med vatten.
Har man byggt där uppe för utsiktens eller den rena luftens skull, för att det är svalare på sommaren, för att få bo på solsidan? Nej, någon överklass är det inte fråga om. Lerhusen är oreglerad bebyggelse, här bor de som flyttat till staden de senaste åren, arbetslösa, flyktingar som återvänder från utlandet, och landsortsbor som under orosåren fördrivits från sin mark av giriga krigsherrar, nyrika knarkbaroner och vapenmäktiga milisbefäl. Sedan Talibanregimens fall 2001 har stadens befolkning mer än fördubblats. Kabul är en av världens snabbast växande städer.

Om ett par generationer har kanske dessa lerhus ersatts av eleganta terrasserade souterrängvillor. Men då har förstås lerhusägarna på klätterberget redan för länge sedan flyttat(s) bort.