– Det var kallt den där söndagen i mars 1940 när vi begravde offren för mordbranden på Flamman.
Det minns min mamma Ruth Bohman, 95 år fyllda, idag bosatt i Uppsala. Familjen bodde då i Bredsel, en by vid Piteälven några mil från Luleå.

– Vi startade tidigt på morgonen. Bilen var full av folk och ibland måste vi stanna för att fylla på bränsle – den gick ju på gengas. När vi kom fram till Luleå var allting stängt utom ett litet kafé i stans utkant, där begravningståget skulle starta. Där kunde vi värma oss och dricka varmt kaffe, eller om det var surrogat. Jag gick ut på gården. Där stod en lastbil med fem nakna vita kistor på flaket – två små och tre stora.

Aldrig glömmer jag den synen. Ordet martyrer fick plötsligt en konkret innebörd för mig. Martyrer, tänkte jag. Intrycket av offer, av naken värnlöshet gick rakt in i mig.
– Det finns fler svåra minnen från den dagen. Begravningsföljet dirigerades av stadsfiskalen, som skulle visa sig vara en av dem som deltagit i mordbranden. Från själva begravningen minns jag att Hilding Hagberg höll ett mycket fint tal. Sen skulle vi avsluta begravningen i Folkets hus. Men där höll socialdemokraterna ett möte som drog ut på tiden. Vi fick stå utanför trappan i kylan och vänta. När mötesdeltagarna kom ut betraktade de oss med iskall tystnad.

– En av de mördade, Artur Hellberg, var organiserad nykterist liksom min man Ivan. Men Godtemplarorden, där de var medlemmar, ville inte ställa upp med sin fana, som sed var, på denna kommunistbegravning. Så man anklagade Artur Hellberg efter hans död för att ha brutit mot nykterhetslöftet. Ivan lämnade IOGT i protest och förblev oorganiserad nykterist resten av sitt liv.

FAKTA
Ruth Bohman brukade skriva kåserier för Norrskensflamman. Hennes man Ivan, som var folkskollärare, var ledamot i kommunfullmäktige i Älvsbyn. Han översatte den senaste utgåvan av Kapitalet till svenska, ett arbete som efter hans död slutfördes av Ruth.