Jag avundas Piratpartiet. Dag för dag byggs en rörelse genom bloggar, nätverk och vanligt hederligt föreningsarbete. Genom happenings som Dreamhack förenas hobby/kulturkonsumtion med politik och medlemsantalet växer exponentiellt.
Ja, det är lättare att attrahera politiktrötta ungdomar när man ”bara” agerar i frågor som rör upphovsrätt, patent och personlig integritet. Men, känner ni inte igen en folkrörelse i vardande när den flåsar er i nacken? Stryk ”partiet” ur namnet och plötsligt syns det förflutnas spöken, nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och… arbetarrörelsen. Samstämmigt konstaterar de att de minsann alla blev bemötta som piraterna blir idag. Hånade, förlöjligade och bespottade. Alla växte de upp i etablissemangets skugga tills den dag då den rent kvantitativa tyngd som enbart ett livaktigt folkrörelsearbete kan producera, tvingade fram eftergifter, reformer och respekt. Många medlemmar, många röster, många platser i demokratiskt valda församlingar. Det är så det går till.
Jag avundas som sagt Piratpartiet. När vi måste slåss inbördes med kulturarbetarligan som i egenintressets namn kämpar för rätten till en reglerad avsättningsmarknad för sina immateriella produkter, är piraterna fria att agera efter folkflertalets och den nya generationens kulturkonsumenters intressen. När vi för en kamp på defensiven om vård, skola och omsorg sen mitten av 1980-talet, pratar piraterna om framtiden. Som enda parti lyckas man göra ett politiskt ärende av Wikinomics, eller massamarbetets politiska ekonomi. På vänsterspråk, de nya revolutionerande produktionsmedel som bryter fram.
Ja, piraternas ledarskikt består av akademikermän av varierande ålder som är de klängigaste och mest desperat ”nätverkande” grupp politiker man kan tänka sig. Och ja, deras medlemmar är alldeles säkert datanördar som lever sina liv på nätet, med en DSL-lina finansierad av mamma och pappa, långt borta ifrån det monotona lönearbetets slit och förnedring.
Och ja, det är en i grunden liberal ideologi som förblindar piraterna inför det faktum att hoten mot integriteten och försvaret av patent- och immaterialrätt från etablissemanget har sin grund i konflikten arbete-kapital. Det är ju den kapitalistiska varuekonomin som i jakten på profit kringgärdar idéer och immateriella produkter med inte fullt lika immateriella murar.
Men och? Var det någon som trodde att nästa folkrörelse skulle se exakt likadan ut som den gör i våra diskbänksrealistiska drömskildringar av 1930-talets mötes- och kaffekoksorgier? Nej, var tid har sin rörelse. Vi har oturen att leva i det vardande 2010-talet och den förvalda drycken är joltcola, platsen är det där nätet och formen… Ja, låt mig bara säga att kostym, partinål på slaget och ordförandeklubba modellerad efter August Palm verkar vara ute.
Nej, vänsterpartiet ska inte sluta tröska vård, skola och omsorg. Vi ska stå med en fot fast förankrad i vanliga människors vardag med de bekymmer och glädjeämnen som hör därtill. Men, det är väl ändå inte för mycket begärt av vänsterpartiet att bli den seriösa, marxistiskt analytiska och framåtblickande rösten i de frågor som Piratpartiet för närvarande beslagtagit som sina?
Jag är för ung för att minnas en arbetarrörelse med det otvivelaktiga nöjet att inom en snar framtid ur mörkret träda fram i ljuset. Jag kan bara föreställa mig att det måste ha varit storartat.
