Den besynnerliga titeln Milk får sin förklaring när det framgår att huvudpersonen heter Harvey Milk, den förste homosexuelle amerikan som blev vald till en viktig offentlig post i USA, kommunstyrelsen i San Francisco 1977.
Innan dess bedriver han under flera år kampanjer för att bli invald i olika politiska organ, och hans poäng med det är att visa upp sig just som homosexuell, vilket väcker våldsamt upprörda känslor. Han uppmanar alla sina homosexuella vänner att komma ut ur garderoben, eftersom han menar att det är det enda som på längre sikt kan få omgivningens fördomar att minska; att visa att homosexuella är ”vanliga människor” och därför också ska omfattas av samma mänskliga rättigheter som andra.
Han reser runt och håller tal och får en stor skara sympatisörer som samlas i hans lokal Castro Camera och planerar utskick och demonstrationer. Ett år efter att han blivit invald i kommunstyrelsen skjuts han ihjäl av en (kryptohomosexuell) kristen politisk rival. 30.000 personer, homo och hetero, går då i ett fackeltåg till hans ära.
Filmen grundar sig på verkliga personer och händelser och tyvärr har manusförfattaren, Dustin Lance Black, i sin ambition att gestalta hela händelseförloppet så likt en dokumentär som möjligt, staplat så mycket detaljer på varandra att det ibland blir svårt att hänga med. Det hade inte varit någon nackdel för begripligheten om han hade skalat bort en del avsnitt, liksom några onödigt Hollywoodanstuckna slutscener.
Men som helhet är detta en stark och engagerande film. Den visar bland annat med aningslös öppenhet hur politikerna kan byta ut röster i sakfrågor mot olika gentjänster sinsemellan, även Harvey Milk själv. Sean Penn är dock oemotståndlig som den ömsom kärlekskranke, ömsom hårt arbetande Harvey. Jag glömmer till och med att irritera mig på att det bara handlar om bögar, vilket ju var Milks huvudtanke, och att endast en (1) flata, efter viss tvekan från Milks allierade, bjuds in att delta i kampen.
