Årsdagen var ett lämpligt tillfälle att summera den bolivarianska revolutionens framgångar och bakslag. Det fanns onekligen mycket att framhålla när det gäller samhällsprocessens positiva sidor.

Betydande framgångar
Stora framsteg har gjorts på utbildningsområdet. Statens utgifter för utbildning har tredubblats mellan 1998 och 2006. Analfabetismen är utrotad, mycket tack vare projektet kallat ”Misión Robinson” där drygt en miljon venezolaner fick möjlighet att lära sig läsa och skriva.
Det har hänt mycket annat positivt inom utbildningen. Andelen barn i förskolan har ökat från 40 till 60 procent. Så gott som alla barn går i grundskolan. Så många som 66 procent tar studenten, en kraftig ökning från 47 procent på 1990-talet. Antalet högskolestuderande har tredubblats.
Primärvården har byggts ut i hela landet, och är nu allmänt tillgänglig. Viktig roll här spelar läkare från Kuba. En stor framgång inom sjukvården är den stora minskningen av barndödligheten.
Venezuela har under tioårsperioden blivit ett mer jämlikt samhälle. Tidigare la den rikaste femtedelen beslag på 54 procent av landets BNP. Nu den siffran nere på 46 procent. Ett stort steg framåt, även om det är tydligt att mycket återstår att göra.
Andelen människor som lever i extrem fattigdom har minskat från 23 till nio procent, en enastående bedrift. Också antalet medborgare som lever under fattigdomsgränsen har minskat på ett radikalt sätt ner till 31 procent, från 54.

Nöjt folk
Stora resurser har lagts på olika program som ska stimulera bildandet av kooperativ, ”social” företagsamhet, familjeföretag, och andra nya former av företagsamhet. Rent allmänt kan sägas att små och medelstora företag har ökat i både antal och betydelse.
Arbetslösheten i Venezuela är nu nere på strax över sex procent. Tillväxten i ekonomin har varit genomgående hög, med undantag av åren 2002 och 2003, då landet först drabbades av den misslyckade statskuppen mot Chávez, och oljestrejken året därpå.
Den höga tillväxt- och investeringstakten har drivit upp efterfrågan, vilket i sin tur har verkat inflationsdrivande. Inflationstakten i Venezuela ligger för närvarande på 22 procent. Det är en hög siffra, och den utgör ett problem. Den bör emellertid jämföras med inflationen under Chávez föregångare Rafael Caldera under 1990-talet då den låg närmare 60 procent. De negativa effekterna av inflationen för befolkningen lindras delvis genom omfattande statliga subventioner på livsmedel.
Det är säkerligen ingen tillfällighet att venezolaner är bland de mest nöjda i Latinamerika, enligt en stor opinionsundersökning från Inter American Development Bank (IDB). De hamnar på fjärde plats när det gäller hur tillfreds de är med sina liv, och långt över genomsnittet för världsdelen. Venezuela placerar sig också – föga förvånande – högt ifråga om utbildning, hälsa, boende och arbetssituation.

Högerns angrepp
Venezuelas stora problem, och där få framsteg har noterats under Chávez regeringsperiod, är brottsligheten. I Latinobarómetros undersökningar är venezolaner det enda folket i Latinamerika som ser just kriminaliteten som det största samhällsproblemet, medan alla andra anger ekonomi och/eller arbetslöshet.
Chávez anklagas regelbundet av högern, både den inhemska och utomlands, för ”diktaturfasoner”. Detta trots fria och demokratiska val, vars utgång respekteras även om det går Chávez emot, och trots att det finns fria media, de flesta för övrigt Chávezfientliga.
Enligt Latinobarómetro upplever Venezuelas folk sin demokrati som relativt väl fungerande. Den hävdar sig bra i jämförelser med andra länder i Sydamerika, och hamnar på många områden över genomsnittet.