Jag vänder mig till er dyngspridare i redaktionen. Jag talar klarspråk för att göra saker och ting lättare för er. Ni släpar hem nyheterna. Ni målar sanningen i andras färger. Ni tror att vi här i ledningen för Megatrend TV tycker att det liksom är lite scoopigt.
Fel.
Som redaktionschef på Megatrend kommer jag att tugga sönder varenda dallrande sopberg av staplade föreställningar om det stora avslöjandet. Vilket avslöjande?
Att man får hjärtpropp av GI-metoden? Att hjärnan krymper av östrogen? Klart den gör. Det kan vem som helst som kollar Antikrundan se med bara ögonen.
Jag talar om förnyelse.

Glöm dom gamla knäcken. Sup dig nykter har Aftonbladet gjort ända sen 1830. Eller som det blev med min gamle kompis, skådisen. När han äntligen hade supit sig fram till ett ansikte med karaktär så kom han inte längre ihåg replikerna.
Eller ät dig smal med Expressen. Puckona där tror att Teskedsgumman fortfarande körs på tv.
Nu måste vi jaga. Och jaga på riktigt.
Megatrend värmer upp med Liza Marklund. Vi gör det och jag bryr mig inte om att normalredaktören för Lättnytt säger att Liza ljuger. För det gör hon inte alls.
Liza pekar på den äldsta sanningen. Svartmuskiga killar piskar våra vita oskulder.
En dag ska ni fatta att Liza är bäst, en av oss, nationens andliga ledare. Och den dagen kan ni svara rätt på frågan ifall journalistik ska spegla verkligheten eller om det ska vara tvärtom.
Först när det står i tidningen är det sant. Liza skrev fram verkligheten, skruvade upp den till den fiction där den hör hemma. Vi jobbar med drömmar, vi får kundmassan framför dumburken att leva som i ett bubbelbad när andra kokar skosulor.
Därför är Liza störst.
Vi kör Lizas spår. Vi drar på fullt ljus när hon letar fram den sargade Mia som flyr. Liza skapade Mia och vi skapar Liza. Hon är den som alla vill vara och hon är det i kraft av Mia som springer runt hela jordklotet jagad av den svartmuskige våldsmannen.
Höjdarknäcket är när Liza skrattar hela vägen till banken.

Och sen, när hon skrattar som mest så skickar vi hundarna på henne. Alla vill se en drottning skratta och alla vill se henne falla när hon är som störst. Ju högre upp desto mer svindel. Det är detta som är verkligheten, reality, den underbara genre där dyngspridare förvandlas till journalister.
Liza blir tvättad. Vi avslöjar hennes fastighetsaffärer. Vi drar indignationen en hel massa varv när hon skaffar sig en agent som dömts för kvinnomisshandel. Sen blir det tredimensionella knäck av hela hennes imperium och fantastiskt skimmer över Piratförlagets madam Skarp. Plåtad med ansiktsvinkel underifrån och rätt mycket skuggor när hon käkar rysk kaviar på Operakällaren.
Sen är det dags för Janne J att låga av harm.
Ja, ni vet vem jag menar. Han pekar med hela handen, han lyfter nationen till en ny moralisk nivå och det är precis då som journalistikens framtid avgörs. För redaktören av konsekvensneutrala nyheter tittar in i ledningsrummet på Megatrend och påstår att Skarp inte alls käkade rysk kaviar. Det var Kalles kaviar och det inträffade inte på Operakällaren utan på kvarterets sunkiga pizzeria där hennes man, Jan Guillou, brukar hålla formen med hjälp av bananpizzor med köttfärs.
Där är vi nu. Konsekvensneutrala journalisten bärs bort sprattlande. Som om han aldrig har hört talas om symboler. Eller en värld över denna.
Som om han aldrig har lärt sig den heta vinkeln. Efter Gömda, Asyl, Mias systrar, Mias dotter och Mias hemlighet kommer nu Mias son. Mias mamma lär också vara på rymmen.
Nu kör vi.