”Vi är alla keynesianer nuförtiden” – citatet är känt för att det härrör från en av det förra seklets mest konservativa politiker, Richard Nixon. Men det yttrades 1971, under en tid då många förväntade sig att regeringar skulle stabilisera ekonomin. Detta skulle ändras drastiskt under den kommande, nyliberala epoken.
Den nyliberala epoken startade officiellt med två valsegrar – Margaret Thatchers seger i Storbritannien 1979 och Ronald Reagans seger 1980. Deras politiska program var svaret på ett stort problem för storföretagen i västvärlden. Storföretagens vinster höll på att ätas upp av starka fackföreningar som förhandlade till sig goda löneförhöjningar, av ökade statliga regleringar och lagar. Lösningen blev ett ihållande krig mot fackföreningarna och det folkliga inflytandet över staten.
Kriget var framgångsrikt på båda fronter. Nivån på den fackliga organiseringen sjönk dramatiskt och snart stannade löneutvecklingen av – i USA har lönerna närmast stått still under två decennier. Statens kontroll över kapitalflöden togs bort helt. Skattenivåerna sänktes. Samtidigt drog sig staten tillbaka från ansvaret för att tillgodose en av samhällets mest grundläggande saker: Människors behov att bo någonstans.
Den nyliberala lösningen på kapitalets profitproblem skapade flera andra problem som långsamt växte utanför det mediala sökarljuset. När lönerna pressats ner blev inte resultatet i första hand en blomstrande teknisk och industriell utveckling. I ökande grad hamnade profiterna i det finansiella systemet, där alltmer fantasifulla instrument utlovade hög avkastning. Skattesänkningar underblåste högre bostadspriser. Stillastående löner tvingade medborgarna att låna mer och mer pengar till bostäder och konsumtion.
År 2008 möttes alla problemen i en gigantisk härdsmälta. I de två ledande nyliberala länderna Storbritannien och USA havererade banker samtidigt som fattiga låntagare slängdes ut på gatan. I de anglosaxiska spjutspetsarnas efterföljd hade många mindre länder – baltstaterna och Island (av Johan Norberg hyllad som vår närmaste ”tigerekonomi”) är de mest extrema exemplen – lånat pengar för att nå snabb tillväxt. Inte sällan var den framtida tillväxtprognosen baserad på finanssektorns egen tillväxt. Men inget land – ej heller Island – kan leva av banksektorn allena. Bankkraschen var det slutgiltiga beviset: Nyliberalismen med sina älskade exempel på ekonomiska under hade levt på lånad tid.
Men det är trots allt bara skuggan av ett mycket större problem av påfallande liknande karaktär. Hela den industriella världens länder – nyliberala såväl som socialliberala – lever på lån från naturen. Transporter, uppvärmning, tillverkning, jordbruk vilar till en förskräckande grad på fossila bränslen och råvaror – olja och kol – och det enda sättet vi hanterat vår skuld är att år för år öka lånet.
Lånet från naturen var en gång i tiden nära nog räntefritt – i dag stiger kostnaderna dag för dag. Översvämningar, orkaner, torka och bränder drabbar inte längre bara de närmast livegna arrendatorerna i systemets utkant – de drar in över bankirerna i Europa och USA. Och även om inte varje naturkatastrof är ett resultat av klimatförändringar finns det inget tvivel om att allvarligare katastrofer snart blir ett ekonomiskt problem att räkna med. Kostnaden för förra årets översvämningar i Storbritannien översteg två miljarder pund – närmare 25 miljarder svenska kronor (Times Online 6/7 2007).
År 2008 var också året då klimatkrisen mötte finanskrisen. Och, enkelt uttryckt, finanskrisen vann tävlingen om uppmärksamheten. USA och EU avsatte 4 100 miljarder dollar för att rädda sitt finansiella system. Det är 313 gånger mer än vad de hittills velat satsa på klimatomställningen, påpekade Bolivias president Evo Morales. Perversionen framstår än tydligare när vi ser att det paket som den amerikanska kongressen antog i december för att rädda bilindustrin består av pengar avsedda för klimatomställning, eller när vi ser att Islands högerregering som lösning på sitt lands finanskris föreslår att Island skall koncentrera sig på fiske, i ett hav som hotas att utarmas helt.
Kapitalisterna kommer att sälja oss repet vi hänger dem i, sade en gång den ryske revolutionären Lenin, sannolikt inte utan ett triumferande leende. Men sanningen är att de sålt tillräckligt med rep för var och en av oss.
Finans- och klimatkrisen fick 2008 många att hoppas på en återkomst för vänsterlösningar. Tecknen fanns där. Plötsligt – efter nästan 30 år av normpolitik och monetarism – var ”alla” politiker keynesianer igen. Och plötsligt, fast betydligt mindre uppmärksammat, satte klimattoppmöten planekonomiska ramar för hela samhällsekonomin. Det tidigare Irakfiaskot har också dämpat möjligheten att invadera misshagliga länder i periferin.
Men om det är något vi vet, om de nyliberaler och nykonservativa som sedan Reagans och Thatchers dagar haft ett avgörande inflytande på samhällsutvecklingen, är det att de har en osannolik förmåga att komma tillbaka under nya namn.
