1938 beslutade riksdagen om fri tandvård åt alla. Sedan dess har Sverige blivit mycket fattigare eftersom vi inte har råd med gratis tandvård och måste avgiftsbelägga den. Dessutom blir avgifterna hela tiden högre, vilket ger ett intressant perspektiv på den ekonomiska utvecklingen de senaste 70 åren.
Om jag minns rätt fick man i början av 70-talet betala 30 procent själv, resten var subventionerat via skattsedeln. Tjugo år senare var förhållandet det omvända. Och nu har alliansregeringen genomfört en reform som innebär att de flesta ingrepp får man betala fullt ut.
Under det stalinistiska välfärdssamhällets glansdagar när Socialstyrelsen talade man för medborgarna vad som är bra och vad som är skadligt för dem (”Die dumme Schweden”) var tandhälsan så god att man började tala om att lägga ner tandläkarutbildningen, det skulle inte finnas något behov av tandläkare.
Men taggtråden revs av den nyliberala valfrihetens rike, och nu har tandhälsan blivit en klassfråga (och övervikt ett samhällsproblem). Friheten har sitt pris. Från klasslöst till tandlöst.
Men nu har vi fått ROT-avdrag. Och det är bättre än rotutdrag.