FN är en del av problemet och inte lösningen på den svåra situationen i östra delen av Kongo.
– Det pågår inget rebelluppror. Det handlar om en invasion från Rwanda och det yttersta syftet är att säkerställa plundring av Kongos naturtillgångar, säger Bayibsa Sosyo, statsvetare från Kongo och Kisubi Sabuni, svensk-kongolesisk affärsman.
När Flamman träffar dem för att prata om situationen i Demokratiska republiken Kongo pågår intensiva diplomatiska försök att få ett slut på striderna. Frankrikes, Storbritanniens och USA:s utrikesministrar har varit i Kongo under den senaste tiden. Ett tecken på att konflikten är internationell snarare än regional eller lokal.
Både Sabuni och Sosyo har sina politiska rötter i den lumumbistiska rörelsen som fått sitt namn efter Patrice Lumumba. Han blev Kongos förste premiärminister vid självständigheten 1960. Några veckor senare störtades han för att senare mördas. De flesta seriösa bedömare är i dag överens om att det var Belgien och USA som låg bakom mordet. Syftet var att Kongo skulle förhindras från att inleda en självständig utveckling och bli oberoende av gamla och nya kolonialstater. I stället fick den efterföljande presidenten, Mobutu Sese Seko, västs stöd som tack för att han lät Kongo sjunka ned i korruption och ineffektivitet, vilket omöjliggjorde oberoende.
Västs inblandning
Ironiskt nog var det västländer med USA i spetsen som bidrog till att störta Mobutu. Orsaken var att den gamle och sjuke Mobutu sågs som en säkerhetsrisk som inte längre hade förmåga att styra utvecklingen i Kongo. Laurent Kabila verkade vara ett säkrare kort och kunde med stöd av USA och med hjälp av Rwanda och Uganda inta huvudstaden Kinshasa 1997. När Kabila inte levde upp till västs förväntningar kom nya rebeller från öst för att störta honom.
Zimbabwe, Angola och Namibia stödde emellertid Kabila militärt och räddade kvar honom vid makten. En politisk dialog inleddes i Kongo som resulterade i en övergångsregering och slutligen val 2006, som vanns av Joseph Kabila, den nuvarande presidenten och son till Laurent, som mördades 2001.
– Kabila har visat god vilja när det gäller att lösa problem i Kongo, men han har motarbetats av bland annat det så kallade internationella samfundet, säger Bayibsa Sosyo.
Han har erfarenhet från hemstaden Goma, vars lokalhistoria han var med och skrev 1983, en stad som då hade drygt 200.000 invånare. I dag har Goma över en miljon invånare och en ekonomi som helt domineras av internationella enskilda organisationer, FN och andra utländska aktörer.
– Men det finns ingen industri eller tillverkning i staden, säger Sosyo.
Kontroll utifrån
En utifrån styrd och kontrollerad och därmed sårbar ekonomi, ett Kongo i miniatyr, menar han.
Alla försök att skapa ett enat och starkt Kongo har hittills omintetgjorts. Här vill både Sosyo och Sabuni placera in den nuvarande krisen.
Rebelledaren Laurent Nkunda var med i ett av de partier som ingår i regeringen och hade chans att bidra till landets utveckling. Men i stället för att kompromissa valde han att ta till vapen.
– Och nu kräver omvärlden att Kabila ska förhandla med honom. Det är hyckleri, säger Sabuni.
Nya aktörer
Ytterligare en dimension i Kongokonflikten är att Kongo under Kabila likt flera andra afrikanska stater har börjat utveckla ekonomiska relationer med asiatiska länder, inte minst Kina. Statliga kontrakt som går till kinesiska i stället för europeiska företag, är inget som EU ser med blida ögon.
Framför allt Frankrike har förlorat inflytande i Kongo och en rivalitet mellan franska och USA/brittiska intressen i Afrika försvårar situationen för kongoleserna.
EU har lovat skicka soldater till östra Kongo för att stabilisera situationen, men det kan vara som att hälla bensin på elden.
