Volvo personvagnars senaste varsel på Torslandafabriken är föremål för omfattande nyhetsrapportering och diskussion. Och, för många i Göteborg med omnejd, en stark källa till oro. Många berörs. Fler än 10.000 personer i Västra Götalandsregionen riskerar att förlora jobbet till följd av varslen. På löpsedlarna spekuleras vilt om Volvos framtid och vilka ägare som är intresserade att ta över den Ford-ägda koncernen.

Trötta efter turbulensen
Per Andersson, 24, och Christer Pålsson, 43, montörer på Torslandafabriken, är måna om att ta chansen att redogöra för situationen och stämningen på Volvo men verkar också trötta efter all turbulens. De är båda politiskt aktiva vänsterpartister men har ägnat huvuddelen av sin energi på senare tid åt det fackliga arbetet. De har båda varit kontaktombud på det nyligen nedlagda nattskiftet och för närvarande består det fackliga arbetet framför allt av att svara på frågor från oroliga kollegor, dementera rykten och försöka lösa folks personliga problem. Dessutom är de involverade i utgivningen av den oberoende arbetsplatstidningen Kvasten, som på kort tid har blivit en viktig referenspunkt för såväl montörer som etablerade medier.
Deras framtidsutsikter ser olika ut men de är överens om att arbetsplatsen i grunden kommer att förändras.
Per har jobbat i fyra år och omfattas med stor sannolikhet av varslen när förhandlingarna är klara.
– Jag kan räkna med en period av arbetslöshet och det blir tufft med de försämringar av försäkringssystemen som har skett. A-kassenivån för oss ligger på ca 10.000 efter skatt. Men i övrigt innebär det ingen drastiskt förändring av min levnadssituation, i jämförelse med andra kollegor som behöver flytta och berätta för sina barn varför de behöver byta dagis och sälja huset.

Riskerar förflyttning
Christer sitter säkrare med sina 15 år på fabriken.
– Men däremot sitter jag inte säkert på den avdelning jag arbetar på nu där vi gör mindre påfrestande satsningsjobb, det vill säga placerar saker som ska in till banan. Jag kom in för tre år sen, inträdeskravet där är numera 15 års arbete, så jag kan räkna med en förflyttning till en annan avdelning med andra uppgifter. Det är framför allt illa för andra som har ont i kroppen och nu inte vet var de kommer att hamna, de riskerar att behöva återgå till påfrestande uppgifter för axlar och leder. Det är jobbigt för man fixar inte samma saker som när man är 20 år.
Överlag råder det en orolig stämning och förtroendet för företaget är lågt hos de anställda.
– Folk är trötta på hur de behandlas, även de som sitter säkert, hur de skickas runt till olika avdelningar utan hänsyn till deras kapacitet och förmåga, berättar Per. Sen finns det även många yngre, som bor hemma och inte riskerar särskilt mycket, som fortfarande inte tar situationen särskilt allvarligt. De har nog glömt vad deras föräldrar gick igenom under lågkonjunkturen i början av 1990-talet…

Missnöje mot Metall
Missnöjet riktas till viss del även mot Metall-klubbstyrelsen som inte upplevs lyssna och förankra sina beslut.
Informationen om vad som pågår når sällan ner till medlemmarna och klubbstyrelsens företrädare syns inte tillräckligt mycket.
– Folk i gemen vill ha mer information och tätare information, säger Christer. Nu är visserligen situationen sådan att man från fackklubbens sida sitter i förhandlingar och inte kan ge information i detalj men man kan i alla fall tala om att ”vi har en förhandling, ingenting är avgjort”. Och när inte det sker, då frågar sig folk: vad gör de? Och visst görs saker, men informationen är bristfällig.
Per lägger till:
– Folk i fabriken är generellt sett ganska medvetna om den fackliga situationen, vilket övertag företaget har och vilka legala möjligheter de har att faktiskt göra som de vill. Men det finns också en besvikelse över att man inte får någon information om när vissa beslut tas.
– Och man kan agera annorlunda, fortsätter Per. På Volvo Lastvagnar i Umeå var man ute inom två timmar med vilka krav de ställde efter varslen, något sådant har vi inte sett från verkstadsklubbens sida. Det är möjligt att de gör saker men de visar det inte. De anser att de inte kan göra någonting, att de inte har något att hota med. Men Volvo bör åläggas ett stort ansvar och sätta igång det gamla utbildningsprogrammet som var i företagets regi i väntan på ökad efterfrågan. Det är trots allt stor kompetens som går förlorad nu. Men jag har väl inga stora illusioner om det…

Klimatet på tapeten
När intervjun sker är det drygt en vecka kvar till Klimataktion, på initiativ av Volvoarbetare, arrangerar ett seminarium om fordonsindustrins framtid och behovet av klimatomställning. Det är ett arrangemang som de båda försöker mobilisera folk till och Per upplever, trots att det är svårt att lyfta diskussionen från de mest akuta problemen, att det finns ett intresse för frågorna.
– Folk är medvetna om bilindustrins problem, att det handlar om vårt behov av hållbara jobb i framtiden. Volvo behöver ägare som långsiktigt satsar på forskning, tar sig an klimathotet och inser behovet av en bättre produktionsmix. Staten har resurserna för att inta en sådan roll. Kan man sälja företag så kan man också köpa företag.