Det talas ofta om farorna med att ha inneha makt. Mer sällan om faran med att inte ha makt. Detta trots att det för vänstern i Sverige har varit mer giltigt att analysera det senare problemet. Jag tror nämligen att ganska många problem som envist hänger med vänstern beror på biverkningar av maktlöshet.
Det påverkar medlemsstrukturen. För dem som åsiktsmässigt finns i gränslandet mellan socialdemokraterna och vänsterpartiet tenderar förhållandet till makten att slå åt bägge hållen. De handlingskraftiga och resultatorienterade tenderar att dras till s medan pratmakarna och teoretikerna är tryggare i ett parti som nästan garanterat inte behöver ta regeringsansvar.

Det påverkar partikulturen. Ett parti som dels i grunden är systemkritiskt, dels nästan alltid och överallt varit fjärran från makten utvecklar en antipati mot själva begreppet. Makt är inte något man söker och har för att förändra världen utan något man utsätts för. Det gör makt till något suspekt och skapar därigenom förstås förvirring i ett politiskt parti.
Det påverkar den interna debatten och besluten. För ett parti som kan räkna med att förslagen är ”på riktigt” och kan bli utsatta för verklighetens oömma test, blir processen till beslut påverkad på ett annat sätt än om det mer är frågan om en slags teoretisk seminarieövning.

Om man inte deltar fullt ut på den samhälleliga arenan så vänds lätt mer energi inåt. Den interna kampen riskerar till och med att övergå i sektbeteende. Det heter ju att revolutionen äter sina egna barn och det blir närmast parodiskt att se hur misstänksamheten mot makten även verkar internt. Vi föreslår en kamrat till en post i parti eller parlament för att vi har förtroende för vederbörande. Men i samma stund valet skett – då blir han/hon automatiskt misstänkt för maktmissbruk, korruption och mumlet om de berömda ”köttgrytorna” sätter fart.
Sammantaget skapar det en politisk arbetsmiljö som inte befrämjar arbetsglädje och kreativitet. Dags att ändra på det?