Är fackföreningsrörelsen på väg att dö ut? Både ja och nej, svarar Olle Sahlström. Tittar man på medlemssiffror är tendensen skrämmande tydlig. Överallt i världen tappar facket långsamt men entydigt medlemmar och kanske även inflytande. Det vet vi redan, men trots allt detta dystra är detta ingen dyster bok.
Det första jag lärde mig var att den fackliga strukturen i ett land kan se helt annorlunda ut. Olle nämner fem olika fackliga modeller. Den svenska eller nordiska modellen med mycket stark korporatism är en extrem. Hos oss kan det se ut som om facket har en mycket stark ställning, inte minst genom sin höga organisationsgrad. Men hur ser verkligheten ut? Det svenska facket verkar nästan lamslaget av högerns systemskifte, när man försöker mobilisera till större aktioner kommer det mest ombudsmän och i bästa fall förtroendevalda. Det franska facket är vår motsats, här är organisationsgraden nere på ensiffriga procenttal, men vid konflikter och manifestationer kan uppslutningen bli mycket massiv. Vilket fack är egentligen starkast?
Boken handlar om europeisk fackföreningsrörelse, men det mest upplyftande exemplet hämtar han från USA där fack som UNITE HERE och SEIU vaknat upp ur sin törnrosasömn. Med mycket aggressiva nytänkande metoder lyckas de värva medlemmar. De har stora framgångar bland invandrade arbetare och framför allt inom servicesektorn. Här finns den aktivism som måste återskapas.
Det finns hoppfulla erfarenheter också på nära håll. Transport har sökt sig ut på vägarna, ute vid färjorna och rastplatserna, för att agitera och möta nya medlemmar. Tillsammans med fack från Tyskland, Polen, Estland, Danmark, Lettland och Litauen har man bildat Baltic Road Transport Union Network. Problemen har ju blivit alltmer gränslösa och de kan bara mötas gemensamt. Naturligtvis måste facken samarbeta i en globaliserad verklighet. Olle Sahlström presenterar inga enkla lösningar, men han lyfter fram en diskussion som är helt nödvändig.
