Under 1920- och 30-talen svepte fascismen som en löpeld genom Europa. Starka fascistiska och ultrareaktionära rörelser fanns i de flesta europeiska länderna, och med stöd av samhällets mest reaktionära krafter tog fascisterna makten i de flesta central- och östeuropeiska länderna.
Bara i Österrikes huvudstad Wien försökte väpnade arbetarmiliser förhindra ett fascistiskt kuppförsök. Annars gick fascisternas väg till makten via valurnorna eller via oblodiga statskupper. De borgerliga demokraterna såg antingen på eller stödde rentav fascisterna, därför att borgerligheten såg fascismen som allierad i kampen mot den långt mer fruktade bolsjevismen.

Också när general Francos kolonialtrupper kuppade mot den spanska republiken svek de europeiska demokratierna.
Redan någon vecka efter Francos kupp anlände dock de första antifascistiska frivilliga till Spanien för att bekämpa fascisterna. Under åren 1936-1939 kämpade omkring 40.000 internationella frivilliga mot Franco, däribland nära 400 svenskar. De flesta av dessa var kommunister och ingick i de internationella brigaderna som bildades i oktober 1936. Kommunisterna kämpade tillsammans med syndikalister, socialdemokrater, trotskister och partilösa antifascister i Spanien.

I Svenska Spanienfrivilligas vänners bok ¡No Pasarán! belyses kriget från många olika håll. Skriften inleds med ett tänkvärt förord av Seko Sjöfolkets före detta ordförande Tomas Abrahamsson och en stark artikel av Håkan Blomqvist om krigets bakgrund och förlopp.
I sin helhet är boken dessvärre något ojämn och fragmentarisk. Men det hör nog en jubileumsskrift till.
Till antologins starka sidor hör Folke Olssons noggranna beskrivning av de internationella brigadernas insatser och, inte att förglömma, det fantastiska bildmaterialet. Mycket intressant är en äldre intervju med den framlidne Spanienfrivillige Per Eriksson (Frisco-Pelle) och ett intressant bidrag om den pågående uppgörelsen med fascismen i dagens Spanien.