Vilken idé! Kommunistiska manifestet på en teaterscen (se presentation i Flamman nr 37/08). Premiärkvällen börjar det pampigt med Vänsterns blåsorkester utanför Teater Tribunalen på gatan och slutar med att publiken sitter på scenen tillsammans med ensemblen och äter soppa som tillagats under föreställningen.
Inledningen är sanslöst rolig. Vi får se en lärare handleda några grupparbeten där eleverna arbetar med olika teman om kommunismen med anledning av Levande historias lärarenkät.
Under drygt tre timmar får vi sedan höra manifestets innehåll framställas av skådespelarna till Dror Feilers musik, ibland i körform, ibland individuellt, som tal eller sång. Det finns således ingen intrig, inga identifierbara roller, egentligen varken början eller slut.
Grundtanken, att nå ut med denna historiska text till en modern publik, känns först helt galen, men ett stycke in i första akten sitter man helt förtrollad. Marx’ och Engels’ gnistrande språk, i deras nagelfarande av kapitalismen, blir allt tydligare när vi ser och lyssnar till detta kollektiva ”agitatorium”, ett begrepp som Dror Feiler myntade i en intervju. Det händer saker på scenen hela tiden. Det är med skratt och gråt, stillhet och rörelse, skrik och tystnad som ensemblen tar oss med på denna svindlande didaktiska resa. För texten går fram, i alla fall det mesta av den. Självklart går det inte att uppfatta exakt allt. Har man den ambitionen bör man nog läsa/repetera manifestet innan man ser föreställningen. Troligt är däremot att många efteråt går hem och fördjupar sig i texten.
Att den aktuella finanskrisen är en god illustration till Marx’ och Engels’ kritik är en naturlig reflexion och den har också utnyttjats i pjäsen. Vid ett tillfälle hörs en autentisk uppläsning från radions Dagens eko om läget, och det stiger ett jubel i publiken. Det är en sällsam upplevelse av något som för många innebär enbart oro.
Den andra akten efter pausen blir lite seg. Starten är lovande när man driver hejdlöst med den moderna tekniken och därefter spelar ”Sådan är kapitalismen” och publiken stämmer in. Idén tycks vara att fokusera på kommunikationen, att tydliggöra innehållet i manifestet när det blir oklart och suddigt via en datoriserad kanal från en kamrat. Istället blir texten otydlig. Och varifrån kommer ”Brecht” och ”surrealism”?
Men sammantaget är denna föreställning unik i sitt slag, nyskapande, underhållande och med ett mycket angeläget budskap. Se den!
